Ett mellanspel...(17)
Ovan är en dokumentär från bbc....
En av de få som fått lova att filma insidan av Legionen....
Kommer att fortsätta min berättelse när jag får tillbaka orken att skriva
Följ min blogg med bloglovin
Hat...Helvete eller belöning? (17)
Efter ca 2 timmar vimlade det av folk från de flesta organ inom UN...
Viss förvirring rådde och inte många hade någonsin skådat dess like.
Det sattes upp tält överallt och hela området spärrades av!
Vi fick besked om att lämna området omedelbart !
Alla satt som tysta och man hade tankarna på annat håll,
trots de tankar som iaf jag hade inom mig och den kväljande känslan
så var man tvungen att fortfarande vara skärpt i sinnet, för man
visste inte vad som lurade bakom nästa väg krön!
Man kände ett hat och en aggresivitet inom sig! Ville på
något sätt hämnas det man sett!
Fast man inte kände de som hade "mördats" eller de som
i detta fall var "fienden"!
Jag kommer ihåg att jag snabbt funderade på Varför detta händer?
Vad är andledningen till att människor och folkslag som en gång
varit i samma land nu hatar varandra så till den grad att de mördar
och förstör för varandra!
Svaret har jag än idag inte fått klart för mig varför!
Vi kom tillbaka till den bas som var upprättad för oss , och vi fick
en snabb genomgång av dagsläget och vad som väntade om
2 dagar! Ingen sa ett knyst om det som vi upplevt och det fanns ingen
hjälp att få eller typ någon att tala med på proffisonel basis!
Det var bara att bita ihop och gå vidare! Vi fick besked om att dagen efter
skulle vi få vara inne på basen för inre tjänst och vård av persedlar och
utrustning! Fick även reda på att en Colonel från Frankrike skulle komma
med flyg för ett kort besök! Precis som om man brydde sig!
Jag såg fram emot en dusch och det väntade vinet...
Kände hur den jäkla ångesten körde formel ett i min kropp!
Men att få duscha varmt och att få raka sig och skrubba kroppen
kändes på något sätt härligt!
Efter maten och samlades vi i den provisoriska Foyern (baren)
Jag beställde fram vin och en riccard och svepte bägge efter varandra
kände den sköna varma känslan i magen!
Fick en känsla av att ringa hem till min mamma , kände en stor saknad
efter både henne och min pappa!
Men telefon kunde man ju se sig i månen efter i detta helvete där all
infra struktur var som bortblåst!
Det togs in mer dricka och man kände hur det "obehagliga " dämpades
och att man så smått orkade att inte känna.
Snart var det dax att gå och krypa till kojs , man hade ju en massa som skulle
göras dagen efter! Jag tog med mig en två liters plastflaska med denna goda
sköna röda medecin med mig till min säng!
Gjorde kväll och drog i mig ca en liter innan jag sakta slöt ögonen och
kände hur min kropp sakta omslöts av en falsk trygghet!
Morgonen efter vaknade jag tidigt med den nu vanliga känslan , tryck i huvudet
en kvalmig känsla inom mig och hur ångesten svagt stack inom mig!
Fick bara imig kaffe till frukost och återgick till persedel vården! Vid elva tiden
kom beskedet att le colonel var på ingång med sitt följe , så vi skulle stå
uppställda då hans helikopter skulle landa!
Vi hörde de komma i fjärran och aktiviteten ökade med en organiserad fart!
De landade inom 30 minuter och vi stod som vanligt uppställda på
helt raka led med legionens precission!
De steg ut och gick fram till ett provisoriskt gjort podium och han stod länge
tyst och granskade oss med en iskall stel blick utan någonsomhelst
känsla i ögonen!
Han började tala till oss...Han sa att Frankrike var stolta över det jobb vi
utförde för världens befolkning och för de som var orättvist behandlade!
Efter ett tal på ca 2o minuter där man för länge sedan slutat lyssna så
började han gå fram och ge de där framme ngt och på legionens maner
slå till dem i bröstet!
När han kom till den raden där jag stod såg jag att det var en medalj
som han delade ut! Han satte fast medaljen medan man själv tittade med
fastlåst blick och lyssnade på hans korta fras till varje man"Ce Bon"
och ett slag i bröstet! Man svarade "Oui mon Colonel"
Han var hos oss ca två timmar sen drog de iväg igen! Så mycket var man värd
Ett tal, ett färgat bant med ngn oäkta metall! Skulle man känna sig stolt?
Visst hade man själv valt detta livet , men man tyckte att "lite mer " kunde man
tycka att man kunde få!
Denna käsla var ju för mig ett bevis på att jag var inte totalt hjärn tvättad!
Tex vit ryssarna var jublande glada för sitt skrot!
Själv kände jag bara osmak och insåg att krig kan man inte belöna!
(Det är medaljen till höger man fick!)
För mej skulle det vara nog att få komma tillbaka till verkligheten med
Vanligt jobb och att få betala räkningar osv!
I detta livet existerade inte något sådant alls, man tappade greppet om vad som
verklighet på något sätt!
Man insåg att man är egentligen ingentin värd, man var bara en maskin i
någon annans värld! Ett redskap! Man fick löfte om allt möjligt! Men de löftena
låg ju långt fram! (Detta var ett sätt som jag själv långt efter hade problem med)
Nu var man ju här och hade flera år kvar! Man kände ett hat inom sig mot
de som skapade detta helvete , men tankarna slog mig ofta?
Vem har rätt och vem har fel? Än i dag vet jag inte!
Inom mig kände jag bara att "kan något bli värre?" Ack vad jag bedrog mig...
Slåss mot både Ångest och Fienden... (16)
Vi åkte strax vidare mot en tillfällig UN bas som var upprättad på ett skolområde.
Det var en välbehövlig vila och man fick ta en dusch och få i sig varm mat!
SJÄLVKLART fanns det som vanligt denna gudomliga dryck VINET...
Efter en dusch där man skrubbade sig för att få bort stanken av brända människokroppar
som jag hela tiden inbillade mig att jag luktade av.
Kände att Ångesten och tankarna återigen spökade i mig, tankar som att vad hade hänt om jag råkat skjuta ett barn?
Man tog på sig skuld känslan för det som hände i skit landet...
Det var ju inte mitt fel alls, men man tog på sig skulden ändå...
Tankar på som vad som nu skulle hända flickorna...
Efter dusch och lite mat så satt man i grupp och samtalade om läget och vad som hänt under dagen...
Själv slet jag åt mig en "kagge" och ett paket marlboro och satte mig för mig själv....
Kände hur ångesten slet i mig och hur tårarna kom fram i smyg...
Jag sköljde bort dem med stora mängder vin, jag drack det som vatten !
Ångesten började bedövas och jag kände hur lugnet sakta slöt mig i sin famn...
Gick och la mig på stapplande ben och helvetet runt omkring mig existerade inte..
Vaknade med ett ryck, Det var morgon i helvetet och sakta började dagen gry och ta form,
Jag hade ett stort tryck över huvudet och kände mig bara illamående!
Beskeden kom ganska fort att vi skulle längre inåt detta laglösa land....
Vi fick besked om att Holländska trupperna vid Staden S.... behövde hjälp och understöd...
Vi gav oss iväg på förmiddagen med helikoptrar för att understödja dem där borta.
Resan tog väl drygt ca 2 timmar och man satt som i trans och bara tittade ner på detta land som
såg ut på ett ungefär som ett land utan någonting, Allt var bara förödelse!
Jag såg redan fram emot nästa gång jag fick hälsa på kompisen Vinet!
Vi landade på ett stort fält där både pansarfordon och jeepar stod och inväntade oss!
Färden upp mot UN förläggninge var avskyvärd...
Det var ännu värre här med nedbrunna hus och skjutna djur, Tänkte på att vi inte såg några människor!
Vi kom fram och det var givetvis uppställning för den aktuella infon!
Fick reda på att civilbefolkningen 2 dagar innan sökt skydd på basen och blivit insläppta i tusental!
"Fienden" Hade varit på gång mot staden och befolkningen hade givetvis flytt för att söka skydd!
Hur och varför De på basen skickat ut dem igen går jag ej in på här men de var inte där då vi kom!
Vi fick även reda på att de varit eldgivning och raket beskjutning dagen innan!
Det hade helt slutat natten innan!
Vi åkte på eftermiddagen för sedvanlig patrullering av staden och närområdet!
Det märkliga var att staden var nästan helt tom! Vi genomsökte det mesta! Det gick massor med herrelösa djur, både hundar och kor , även hästar!
Vi träffade på en grupp livrädda människor som först var aggresiva , men lugnade ner sig när de såg "Tricoloren"(franska flaggan) På våra armar!
De bara skrek och grät, pekade att vi måste bege oss utanför staden mot ett större fält!
Vi åkte mot platsen i kolon...Såg när vi närmade oss att det var rökpelare som bakom en liten skog steg mot skyn...
Vi passerade skogen och såg att röken kom från bakom några kullar!
Tog oss över kullarna och tittade ner....
Den syn som mötte oss var nog något av det värsta jag någonsin sett!
Kände hur jag kallsvettades och hur jag började må illa!
När man tittade ner så såg man massgravar och åter massgravar som de inte hunnit fylla igen alla, de rök från några!
Fienden hade försökt att utrota en hel by!
Det sprang människor i förtvivlan och letade bland liken, mest kvinnor och gamla!
Vi suckade djupt och kontaktade basen för hjälp med personal och utrustning!
Helvetet fortsatte.. Varför ..VARFÖR hade jag valt detta?
Man kände att man ville hem, man ville bort !
Hur kan människor vara så grymma!
Det var en välbehövlig vila och man fick ta en dusch och få i sig varm mat!
SJÄLVKLART fanns det som vanligt denna gudomliga dryck VINET...
Efter en dusch där man skrubbade sig för att få bort stanken av brända människokroppar
som jag hela tiden inbillade mig att jag luktade av.
Kände att Ångesten och tankarna återigen spökade i mig, tankar som att vad hade hänt om jag råkat skjuta ett barn?
Man tog på sig skuld känslan för det som hände i skit landet...
Det var ju inte mitt fel alls, men man tog på sig skulden ändå...
Tankar på som vad som nu skulle hända flickorna...
Efter dusch och lite mat så satt man i grupp och samtalade om läget och vad som hänt under dagen...
Själv slet jag åt mig en "kagge" och ett paket marlboro och satte mig för mig själv....
Kände hur ångesten slet i mig och hur tårarna kom fram i smyg...
Jag sköljde bort dem med stora mängder vin, jag drack det som vatten !
Ångesten började bedövas och jag kände hur lugnet sakta slöt mig i sin famn...
Gick och la mig på stapplande ben och helvetet runt omkring mig existerade inte..
Vaknade med ett ryck, Det var morgon i helvetet och sakta började dagen gry och ta form,
Jag hade ett stort tryck över huvudet och kände mig bara illamående!
Beskeden kom ganska fort att vi skulle längre inåt detta laglösa land....
Vi fick besked om att Holländska trupperna vid Staden S.... behövde hjälp och understöd...
Vi gav oss iväg på förmiddagen med helikoptrar för att understödja dem där borta.
Resan tog väl drygt ca 2 timmar och man satt som i trans och bara tittade ner på detta land som
såg ut på ett ungefär som ett land utan någonting, Allt var bara förödelse!
Jag såg redan fram emot nästa gång jag fick hälsa på kompisen Vinet!
Vi landade på ett stort fält där både pansarfordon och jeepar stod och inväntade oss!
Färden upp mot UN förläggninge var avskyvärd...
Det var ännu värre här med nedbrunna hus och skjutna djur, Tänkte på att vi inte såg några människor!
Vi kom fram och det var givetvis uppställning för den aktuella infon!
Fick reda på att civilbefolkningen 2 dagar innan sökt skydd på basen och blivit insläppta i tusental!
"Fienden" Hade varit på gång mot staden och befolkningen hade givetvis flytt för att söka skydd!
Hur och varför De på basen skickat ut dem igen går jag ej in på här men de var inte där då vi kom!
Vi fick även reda på att de varit eldgivning och raket beskjutning dagen innan!
Det hade helt slutat natten innan!
Vi åkte på eftermiddagen för sedvanlig patrullering av staden och närområdet!
Det märkliga var att staden var nästan helt tom! Vi genomsökte det mesta! Det gick massor med herrelösa djur, både hundar och kor , även hästar!
Vi träffade på en grupp livrädda människor som först var aggresiva , men lugnade ner sig när de såg "Tricoloren"(franska flaggan) På våra armar!
De bara skrek och grät, pekade att vi måste bege oss utanför staden mot ett större fält!
Vi åkte mot platsen i kolon...Såg när vi närmade oss att det var rökpelare som bakom en liten skog steg mot skyn...
Vi passerade skogen och såg att röken kom från bakom några kullar!
Tog oss över kullarna och tittade ner....
Den syn som mötte oss var nog något av det värsta jag någonsin sett!
Kände hur jag kallsvettades och hur jag började må illa!
När man tittade ner så såg man massgravar och åter massgravar som de inte hunnit fylla igen alla, de rök från några!
Fienden hade försökt att utrota en hel by!
Det sprang människor i förtvivlan och letade bland liken, mest kvinnor och gamla!
Vi suckade djupt och kontaktade basen för hjälp med personal och utrustning!
Helvetet fortsatte.. Varför ..VARFÖR hade jag valt detta?
Man kände att man ville hem, man ville bort !
Hur kan människor vara så grymma!
tid för eftertanke..ger mig minnen...
.
Se på...Blunda eller Hjälpa... (15)
De närmsta dagarna bestod nästan bara av bevakning och mer rutin uppdrag i och strax utanför basen, Det gav mycket tid för eftertanke och oerhört mycket tillfälle att berusa sina sinnen för att glömma allt man sett och varit med om.
Efter fem dagar i rätt bedövat tillstånd i både kropp och själ kom beskedet om att vi skulle bege oss inåt landet då det kommit fram uppgifter om massgravar och regelrätt utrensning av hela folkgrupper.
Man kände en avsky mot dessa människor som bråkar och dödar för något som de år tidigare haft gemensamt...En avsky mot att man själv valt att deltaga i denna misär och förödelse...
Vi fick på kvällen reda på att uppgifterna stämde och att folk blev regelrätt avrättade av den stridande millisen från landet längre in.
Vi begav oss av i koloner tidigt nästa morgon och det var inte många av oss som sa något....Alla satt tysta ,visst var det några som småpratade, men det var mest vanligt prat...Alla kände nog samma känsla( en undran om vad man egentligen gjorde där).
Vi var på väg in i den värsta skiten ,något som jag aldrig någonsin kunde drömma om att det verkligen existerade.
När vi hade åkt i ca 3 timmar längs slingriga vägar,vägar kantade av krig och förödelse,hus som var sönderbombade,någons hem som var jämnat med marken...Djur som gick fritt...Människor på flykt med blickar som inte hade några mål utan bara ville bort.
Kolonen tog en paus i en liten by för att vi skulle få sträcka på benen och göra det ena och det andra så hörde vi djudet av granater som briserade långt bort , dit vi var på väg.
Vi lastades på igen och resan utan slut fortsatte.Besked kom att vi skulle få understöd av flyget , de skulle rensa innan vi kom fram.
Resan fortsatte och ju närmre vi kom dessto mer kände man att ångesten och rädslan blandad med ilska och adrenalin började pumpa genom kroppen...Jag ville bara hoppa av och sätta mig i skogen dricka mig redlös och bara försvinna in i en annan värld,men jag var i verkligheten nu, jag var i det verkliga helvetet.
Vi stannade vår kolon på en höjd ovanför en större by...Vi såg att det rök från flera av husen och att det rörde sig i byn det verkade inte längre vara någon större aktivitet där nere,förövarna var borta.
Sakte spred vi ut oss i många mindre grupper och närmade oss byn från flera håll... När vi närmade oss i formationer så mötte vi civila folkskaror som lämnade sin by med sina barn i famnen,gråtande och skrikande...Vi dirigerade dem mot kullen där våra tyngre fordon och våra sjukvårdare befann sig.
Man var totalt på helspänn när vi gick in i byn,vapnen var osäkrade och handen kramade om den egentliga enda kompis man hade.
Hjärnan var på helspänn och det jag såg var nog det värsta jag någonsin sett.... Det låg folk i högar som var massakerade,de var skjutna mest män men även kvinnor....Man bara suckade...Det kom folk från röda korset strax efter oss som skulle ta tag i de döda så fort vi säkrat byn.... Inne byn brann det friskt i många hus och man kände stanken av död...stanken av lik...Jag kände att jag inte kände något utan att jag bara ville därifrån och bara umgås med min kompis vinet...
Inne i byn mitt på torget såg jag och en vitryss (som jag hade som partner) att det rörde sig under en presening och vi stannade upp och tittade på varandra,de andra var på väg in i en byggnad för att se så att det inte var kvar några fiender som kunde göra mer skada..
Ryssen ropade på "slaviska" att det som fanns under preseningen skulle komma fram och att vi kommer skjuta....Han satte sig på huk lyfte sitt vapen och siktade...jag smög mig fram understöd av min partner...
Det som var under preseningen var stilla och jag tittade på ryssen och tecknade att jag drar i den samtidigt som han är beredd på att skjuta,När jag tar tag i preseningen så ser jag en liten hand som sticker ut och jag tecknar till ryssen att avakta.
Jag lyfter på den och möts av fyra rädda tårfyllda ögon på två enormt smutsiga ansikten...Det var två totalt förskrämmda förtvivlade små flickor på kanske sex till åtta år som hade gömt sig...
Jag kände hur rädslan och ångesten snabbt for genom min kropp, tårarna rann ner för min kind,jag kände ilska för att jag hade ju kunnat skjuta dem.Jag var rädd och arg samtidigt.
De två flickorna bara skakade och grät.
Vi tog upp dem och de andra kom emot oss och höll utkik så att vi kunde bära dem ut ur byn mot de väntande sjukvårdarna...Ingen a flickorna sa något ,men jag glömmer aldrig hur hon som jag bar kramade min hals med en arm och höll hårt i min sele så att jag inte skulle tappa henne...
Vi lämnade över dem till sjukvårdarna som tog över och gav dem filtar och dryck och satte dem med andra vuxna i en lastbil ,och för oss var det bara att återvända till byn...
Jag vände mig om och såg henne jag burit vinka åt mig från flaket..
.
Det var det sista jag såg av flickan ,men jag kände att jag hjälpt henne en bit på vägen.
Vi drack vatten för att återigen bege oss mot byn för att fortsätta.
Fotrsätta längre in i detta helvete....
Efter fem dagar i rätt bedövat tillstånd i både kropp och själ kom beskedet om att vi skulle bege oss inåt landet då det kommit fram uppgifter om massgravar och regelrätt utrensning av hela folkgrupper.
Man kände en avsky mot dessa människor som bråkar och dödar för något som de år tidigare haft gemensamt...En avsky mot att man själv valt att deltaga i denna misär och förödelse...
Vi fick på kvällen reda på att uppgifterna stämde och att folk blev regelrätt avrättade av den stridande millisen från landet längre in.
Vi begav oss av i koloner tidigt nästa morgon och det var inte många av oss som sa något....Alla satt tysta ,visst var det några som småpratade, men det var mest vanligt prat...Alla kände nog samma känsla( en undran om vad man egentligen gjorde där).
Vi var på väg in i den värsta skiten ,något som jag aldrig någonsin kunde drömma om att det verkligen existerade.
När vi hade åkt i ca 3 timmar längs slingriga vägar,vägar kantade av krig och förödelse,hus som var sönderbombade,någons hem som var jämnat med marken...Djur som gick fritt...Människor på flykt med blickar som inte hade några mål utan bara ville bort.
Kolonen tog en paus i en liten by för att vi skulle få sträcka på benen och göra det ena och det andra så hörde vi djudet av granater som briserade långt bort , dit vi var på väg.
Vi lastades på igen och resan utan slut fortsatte.Besked kom att vi skulle få understöd av flyget , de skulle rensa innan vi kom fram.
Resan fortsatte och ju närmre vi kom dessto mer kände man att ångesten och rädslan blandad med ilska och adrenalin började pumpa genom kroppen...Jag ville bara hoppa av och sätta mig i skogen dricka mig redlös och bara försvinna in i en annan värld,men jag var i verkligheten nu, jag var i det verkliga helvetet.
Vi stannade vår kolon på en höjd ovanför en större by...Vi såg att det rök från flera av husen och att det rörde sig i byn det verkade inte längre vara någon större aktivitet där nere,förövarna var borta.
Sakte spred vi ut oss i många mindre grupper och närmade oss byn från flera håll... När vi närmade oss i formationer så mötte vi civila folkskaror som lämnade sin by med sina barn i famnen,gråtande och skrikande...Vi dirigerade dem mot kullen där våra tyngre fordon och våra sjukvårdare befann sig.
Man var totalt på helspänn när vi gick in i byn,vapnen var osäkrade och handen kramade om den egentliga enda kompis man hade.
Hjärnan var på helspänn och det jag såg var nog det värsta jag någonsin sett.... Det låg folk i högar som var massakerade,de var skjutna mest män men även kvinnor....Man bara suckade...Det kom folk från röda korset strax efter oss som skulle ta tag i de döda så fort vi säkrat byn.... Inne byn brann det friskt i många hus och man kände stanken av död...stanken av lik...Jag kände att jag inte kände något utan att jag bara ville därifrån och bara umgås med min kompis vinet...
Inne i byn mitt på torget såg jag och en vitryss (som jag hade som partner) att det rörde sig under en presening och vi stannade upp och tittade på varandra,de andra var på väg in i en byggnad för att se så att det inte var kvar några fiender som kunde göra mer skada..
Ryssen ropade på "slaviska" att det som fanns under preseningen skulle komma fram och att vi kommer skjuta....Han satte sig på huk lyfte sitt vapen och siktade...jag smög mig fram understöd av min partner...
Det som var under preseningen var stilla och jag tittade på ryssen och tecknade att jag drar i den samtidigt som han är beredd på att skjuta,När jag tar tag i preseningen så ser jag en liten hand som sticker ut och jag tecknar till ryssen att avakta.
Jag lyfter på den och möts av fyra rädda tårfyllda ögon på två enormt smutsiga ansikten...Det var två totalt förskrämmda förtvivlade små flickor på kanske sex till åtta år som hade gömt sig...
Jag kände hur rädslan och ångesten snabbt for genom min kropp, tårarna rann ner för min kind,jag kände ilska för att jag hade ju kunnat skjuta dem.Jag var rädd och arg samtidigt.
De två flickorna bara skakade och grät.
Vi tog upp dem och de andra kom emot oss och höll utkik så att vi kunde bära dem ut ur byn mot de väntande sjukvårdarna...Ingen a flickorna sa något ,men jag glömmer aldrig hur hon som jag bar kramade min hals med en arm och höll hårt i min sele så att jag inte skulle tappa henne...
Vi lämnade över dem till sjukvårdarna som tog över och gav dem filtar och dryck och satte dem med andra vuxna i en lastbil ,och för oss var det bara att återvända till byn...
Jag vände mig om och såg henne jag burit vinka åt mig från flaket..
.
Det var det sista jag såg av flickan ,men jag kände att jag hjälpt henne en bit på vägen.
Vi drack vatten för att återigen bege oss mot byn för att fortsätta.
Fotrsätta längre in i detta helvete....
Skarpt Läge (14)
Vi formerade oss snabbt och var utplacerade runt stadsdelen så att de var i princip omringade....
Själv satt jag och tre andra bakom några stora betonghinder och vi hade hela tiden kontakt visuellt med vårt gruppbefäl som i sin tur stod i radiokontakt med andra plutoner på plats....
Vi hade osäkrat våra vapen och jag kände en orolig känsla inom mig själv...jag både såg och kände hur min hand skakade och hur magen knöt sig....Visste att det var rädslan inom mig som sakta kom krypande....
Plötsligt ven det ett skott förbi vårt befäl som slog in i ett träd brevid honom...De hade sett oss och vår närvaro var röjd....
Det small och ven omkring oss och vi tryckte längs marken...
Det kändes så otroligt overkligt...vi fick order om att besvara elden...tankarna i mitt huvud gick totalt isär... Jag skulle skjuta mot andra levande personer,göra det som var olagligt i min hjärna...jag la mig i position...och kände hur min hand och finger skakade...tänkte att"För helvete lukas".....
Tryckte av och kände hur lätt det var...adrenalinet pumpade genom kroppen....Alla bara sköt mot byggnaden där de befann sig och de sköt tillbaka...rädslan släppte och gick över i någon form av ilska mot de som sköt mot oss...Jag kommer ihåg att jag var förvånad hur snabbt man får ett agg mot "fienden" Tror att det har att göra med att man känner sig hotat....de var ju även beskjutna från andra hållet så vi fick en chans att rycka fram mot huset....
När vi var ca 15 meter från byggnaden så hörde vi hur de skrek inifrån och dörren öppnades och ett vitt tygstycke kom ut först...de gav upp..Vårt befäl började skrika och de kom ut med händer ovanför huvudet och var ca åtta till antalet...nägra haltade och var sårade...de satte sig på knä och väntade...de andra i vår grupp kom runt till oss och vi fick ta oss in i huset för att säkra det...vi hade gått igenom huset på ca tio minuter och det var kroppar där inne som var döda och vem som dödat dem vet jag inte och jag är än idag glad över att man i sådana situationer inte vet vem som gjort vad...
Vi samlade ihop deras utrustning och bar ut kropparna efter det att vi hade säkrat dem så att de inte var minerade...
Utanför var det full aktivitet,de som gett upp var bakbundna och hade bindel för ögonen...alla lastades på bilarna och kropparna lades i säckar för att tas med....
Vi åkte tillbaka till förläggningen och tankarna gick åt alla håll...Jag kände att ilskan jag hade känt nu gick över i rädsla blandat med ångest...Fick ont i magen ,hade ingen aptit utan hoppade över maten gick rakt på vinet...vi hade nu ledigt till morgonen för att duscha och sova...jag hade med mig en lite plastdunk med vin till logementet ...duschade,gick i säng under tystnad..låg i mörkret, drog i mig vin för att överhuvudtaget kunna släppa tankarna och somna...
Jag hade deltagit i en krigshandling,jag hade kanske dödat...Ångesten kröp inom mig...jag ville bort....jag kände att vinet gjort sitt och att jag kunde slappna av....jag var i krig och jag var på väg in i en alkolism....jag ville hem...jag älskade min nya kompis vinet....jag somnade sakta....i morgon är en annan dag
Själv satt jag och tre andra bakom några stora betonghinder och vi hade hela tiden kontakt visuellt med vårt gruppbefäl som i sin tur stod i radiokontakt med andra plutoner på plats....
Vi hade osäkrat våra vapen och jag kände en orolig känsla inom mig själv...jag både såg och kände hur min hand skakade och hur magen knöt sig....Visste att det var rädslan inom mig som sakta kom krypande....
Plötsligt ven det ett skott förbi vårt befäl som slog in i ett träd brevid honom...De hade sett oss och vår närvaro var röjd....
Det small och ven omkring oss och vi tryckte längs marken...
Det kändes så otroligt overkligt...vi fick order om att besvara elden...tankarna i mitt huvud gick totalt isär... Jag skulle skjuta mot andra levande personer,göra det som var olagligt i min hjärna...jag la mig i position...och kände hur min hand och finger skakade...tänkte att"För helvete lukas".....
Tryckte av och kände hur lätt det var...adrenalinet pumpade genom kroppen....Alla bara sköt mot byggnaden där de befann sig och de sköt tillbaka...rädslan släppte och gick över i någon form av ilska mot de som sköt mot oss...Jag kommer ihåg att jag var förvånad hur snabbt man får ett agg mot "fienden" Tror att det har att göra med att man känner sig hotat....de var ju även beskjutna från andra hållet så vi fick en chans att rycka fram mot huset....
När vi var ca 15 meter från byggnaden så hörde vi hur de skrek inifrån och dörren öppnades och ett vitt tygstycke kom ut först...de gav upp..Vårt befäl började skrika och de kom ut med händer ovanför huvudet och var ca åtta till antalet...nägra haltade och var sårade...de satte sig på knä och väntade...de andra i vår grupp kom runt till oss och vi fick ta oss in i huset för att säkra det...vi hade gått igenom huset på ca tio minuter och det var kroppar där inne som var döda och vem som dödat dem vet jag inte och jag är än idag glad över att man i sådana situationer inte vet vem som gjort vad...
Vi samlade ihop deras utrustning och bar ut kropparna efter det att vi hade säkrat dem så att de inte var minerade...
Utanför var det full aktivitet,de som gett upp var bakbundna och hade bindel för ögonen...alla lastades på bilarna och kropparna lades i säckar för att tas med....
Vi åkte tillbaka till förläggningen och tankarna gick åt alla håll...Jag kände att ilskan jag hade känt nu gick över i rädsla blandat med ångest...Fick ont i magen ,hade ingen aptit utan hoppade över maten gick rakt på vinet...vi hade nu ledigt till morgonen för att duscha och sova...jag hade med mig en lite plastdunk med vin till logementet ...duschade,gick i säng under tystnad..låg i mörkret, drog i mig vin för att överhuvudtaget kunna släppa tankarna och somna...
Jag hade deltagit i en krigshandling,jag hade kanske dödat...Ångesten kröp inom mig...jag ville bort....jag kände att vinet gjort sitt och att jag kunde slappna av....jag var i krig och jag var på väg in i en alkolism....jag ville hem...jag älskade min nya kompis vinet....jag somnade sakta....i morgon är en annan dag
Sarajevo (13)
Allting gick ett snabbt tempo,säga vad man vill men det var organisation på allt....
Vi lastade på oss själva på lastbilar för transport till flygplatsen i Sarajevo där vi skulle stationeras tillsvidare och även bevaka den samma...
Vägen dit gick igenom ett sargat landskap och totalt sönderskjutna och bombade städer och byar..
Folk stod längs vägkanterna och tiggde ,sträckte ut sina händer och ropade på sitt språk,vissa skrek av smärta och gråt...
Jag kände en så enorm ångest och vanmakt av att se detta kaos,tänkte att detta var sånt jag bara tidigare sett på nyheterna och hade svårt att förstå att jag befann mig mitt i detta kaos...
Vi kom fram mycket senare framemot kvällen och fick lite tid att inkvartera oss i en gammal hangar...
Det var en briefing kort därefter följt av mat,var lite förvånad av att det fans klart med matsal och kök osv...
Vi blev informerade att nu var det på riktigt och att vi var direkt underställda FN...
Vår ihuvudsakliga uppgift var att i första hand bevaka flygplatsen och den närmsta omgivningen mot attacker och även genomföra bevakning av Sarajevo stad med omgivna småbyar mot Serber och dess allierade legosoldater...
Första natten skulle mitt kompani ha vakten från kl 02:00 på natten så de sa att sov några timmar....
Inte en chans att man kunde sova,dels for tankarna genom huvudet om allt dels hörde man nu efter mörkrets inbrott hur det knallade och smälde hela tiden av raketer osv....
När vi sen kom ut på våra positioner tänkte jag att"detta är inte klokt" Jag satt fullt munderad med några av mina kamrater i ett skytte värn, såg hur dessa spår raketer och andra djävulsvapen åkte över våra huvud....
Kände hur rädslan och ångesten kröp över mig,men var tvungen att bevara mitt lugn och mitt skärpta sinne...Det var lika bra att försöka stänga av...
Natten passerade relativt lugnt,om man nu kan kalla det lugnt,(tänk er en nyårsafton vid tolv slaget och uppgradera det till 10 så förstår ni kanske det ljud man hörde hela natten)
Efter frukosten så fick vi besked om att efter kl 14:00 så skulle vi i konvoj ut och patrullera gatorna i Sarajevo då det kom information att någon grupp av Serbiska trupper befann sig i området...
En tanke av att nu händer det på riktigt och vi var alla lika samlade och tysta,var nog många som funderade på vad som hände i ens liv nu...Vi befann oss i en overklig verklighet...
Vi lastades ombord på FN;s pansarbilar och konvojen rullade iväg....
Det man såg i Staden(eller det som engång varit en stad) var sorgligt..Totalt sönderbombat,det bran överallt,invånare som sprang runt,gick runt med hopplösa blickar och en uppgivenhet,såga rödakors arbetare som samlade ihop döda mäniskor,kände en lukt av rök,krut....
Även en obeskrivbar lukt död....
Det kom besked om att det vi var ute efter att kolla upp var verkligt och de befann sig i utkanten av staden,Alla fordon begav sig mot den delen av staden och vi fick order om att osäkra våra famas och hur alla skulle posteras när vi närmade oss...
Kände hur rädslan kom krypande tillsammans med en vis ångest och en oerhörd längtan att vara någon annanstans...
Vi närmade oss stadsdelen och saktade in....
Vi lastade på oss själva på lastbilar för transport till flygplatsen i Sarajevo där vi skulle stationeras tillsvidare och även bevaka den samma...
Vägen dit gick igenom ett sargat landskap och totalt sönderskjutna och bombade städer och byar..
Folk stod längs vägkanterna och tiggde ,sträckte ut sina händer och ropade på sitt språk,vissa skrek av smärta och gråt...
Jag kände en så enorm ångest och vanmakt av att se detta kaos,tänkte att detta var sånt jag bara tidigare sett på nyheterna och hade svårt att förstå att jag befann mig mitt i detta kaos...
Vi kom fram mycket senare framemot kvällen och fick lite tid att inkvartera oss i en gammal hangar...
Det var en briefing kort därefter följt av mat,var lite förvånad av att det fans klart med matsal och kök osv...
Vi blev informerade att nu var det på riktigt och att vi var direkt underställda FN...
Vår ihuvudsakliga uppgift var att i första hand bevaka flygplatsen och den närmsta omgivningen mot attacker och även genomföra bevakning av Sarajevo stad med omgivna småbyar mot Serber och dess allierade legosoldater...
Första natten skulle mitt kompani ha vakten från kl 02:00 på natten så de sa att sov några timmar....
Inte en chans att man kunde sova,dels for tankarna genom huvudet om allt dels hörde man nu efter mörkrets inbrott hur det knallade och smälde hela tiden av raketer osv....
När vi sen kom ut på våra positioner tänkte jag att"detta är inte klokt" Jag satt fullt munderad med några av mina kamrater i ett skytte värn, såg hur dessa spår raketer och andra djävulsvapen åkte över våra huvud....
Kände hur rädslan och ångesten kröp över mig,men var tvungen att bevara mitt lugn och mitt skärpta sinne...Det var lika bra att försöka stänga av...
Natten passerade relativt lugnt,om man nu kan kalla det lugnt,(tänk er en nyårsafton vid tolv slaget och uppgradera det till 10 så förstår ni kanske det ljud man hörde hela natten)
Efter frukosten så fick vi besked om att efter kl 14:00 så skulle vi i konvoj ut och patrullera gatorna i Sarajevo då det kom information att någon grupp av Serbiska trupper befann sig i området...
En tanke av att nu händer det på riktigt och vi var alla lika samlade och tysta,var nog många som funderade på vad som hände i ens liv nu...Vi befann oss i en overklig verklighet...
Vi lastades ombord på FN;s pansarbilar och konvojen rullade iväg....
Det man såg i Staden(eller det som engång varit en stad) var sorgligt..Totalt sönderbombat,det bran överallt,invånare som sprang runt,gick runt med hopplösa blickar och en uppgivenhet,såga rödakors arbetare som samlade ihop döda mäniskor,kände en lukt av rök,krut....
Även en obeskrivbar lukt död....
Det kom besked om att det vi var ute efter att kolla upp var verkligt och de befann sig i utkanten av staden,Alla fordon begav sig mot den delen av staden och vi fick order om att osäkra våra famas och hur alla skulle posteras när vi närmade oss...
Kände hur rädslan kom krypande tillsammans med en vis ångest och en oerhörd längtan att vara någon annanstans...
Vi närmade oss stadsdelen och saktade in....
Resan och Ankomst till ett laglöst land.... (12)
Morgonen var som alla andra morgnar,man blev väkt med skrik och vrål i ett rasande tempo,vi var tillbaka på samma nivå som innan,man var återigen inte värd något...
Den status man trodde sig ha fått plockades av en lika fort nu var det ny utbildning....
Tempot här på Korsika var inte likt något annat jag någonsin varit med om...Jag hade lärt mig ett och det var att aldrig under några omständigheter säga emot eller fega ur och visa känslor eller svaghet..
Jag skulle komma att ingå i ett av världens absolut mest effektiva och hårdaste och mest välutbildade förband...
Väl färdig här och om du klarat dig igenom utbildningen och fått dina vingar (emblem) då vr du redo att sättas in varsomhelst i världen inom 24 timmar stridsklar och försvara Frankrikes intressen...
Allt började igen med psykisk och fysisk träning den ena värre än den andra,men nu med facit ihand så kan jag verkligen förstå det man utsattes för och varför...
De första dagarna bestod till mestadel av styrka och konditions mätning och var du stod någonstans,jag tror aldrig att jag gjort så många armhävningar och push ups som då...Men det gav ju resultat,jag tänkte inte så mycket på det då,man bara gjorde som man blev tillsagd och insåg att höll man sig på god fot med befälen och var på sin vakt så hade man inga problem....Tvärtom det förekom fördelar coh såg vi till att hela plutonen klarade de utmanningar som uppkom så blev vi oxå belönade,på så vis växte ju de sk kamratskapen fram ännu mer...
Vi började nu även lära oss allt om fallskärmshoppning och om fallskärmar...Vi lärde oss hur man viker ihop skärmar och vikten av att göra det på rätt sätt...
Vi började även att träna på att hoppa från platforma ner i grushålor för att lära sig landa på rätt sätt.Det var iof bara från tre meters höjd,men jag ska lova att det kändes i hela kroppen när man hoppade ner...
Mitt under den andra veckans hälft så var det sagt att packning på och upp i luften med ett av deras hopp plan....
Jag kände verkligen hur det körde i magen och hur många tankar flimmrade förbi,...När man kom in i planet och vi satte oss på rad längs ena väggen då undrade jag verkligen "varför var jag här,varför utsätter jag mig för detta?" Fick inga svar,det var tomt...
Planet lyfte och steg upp till hög höjd,dånet var bedövande men samtidigt så var jag vid full koncentration....Vi cirklade ovan för Calvi för att sen komma in över Campen...Befälen ställde sig upp och sa till oss alla att stå upp,vi fick besked om att fästa våra utlösningslinor i räcket och stå på led och vara bereda,de förklarade snabbt att skärmarna kommer att lösas ut automatiskt och att alla skulle hoppa,om du tvekade så skulle man få se på fan,jag tror att de skulle sparkat ut den som vägrade...
Nu var man ju så långt gången i sitt mentala så att man fokuserade enbart på den order man fick....
Jag stod som nummer tre i ledet och tyckte det var underbart att jag inte var först..
Ett av befälen hoppade vant först,sen var det två från Vitryssland som tvekade lite kort men hoppade då befälet klappade till dem lite lätt i ryggen,jag gick fram tittade ut ,kände snabbt en panik och olust känsla,pirr imagen som att stå vid ett stupp och titta ner,fick klappen och blundade och steg ut...Allt går så oerhört fort men ändå hinner man på 5 sekunder tänka och se många bilder...kände hur man föll fritt i ca 5 sekunder sen väklar skärmen ut sig och ryket kommer och farten stannar upp.sakta dalar man neråt och på något konstigt sätt så kände man sig trygg där uppe...Känslan i magen var enorm och man kände sig ett med han där uppe,man var på hans plan ingen kunde göra en något där uppe...färden ner gick relativt fort och man såg marken komma fort emot en....
Jag satte fötterna i position och var bered på att ta emot jorden igen och rulla ihop som vi lärt oss och samla ihopa skärmen...
Landnigen gick förvånansnvärt bra och serganten kom direkt fram och döm om min förvåning jag fick beröm och en dunk i ryggen"ce bon" sa han och jag kände mig oerhört stolt...Jag hade hoppat fallskärm för första gången i mitt liv...
Alla gjorde som de skulle och alla fick beröm...Det blev "insparksfest på kvällen"
Vi fick under festen våra eftertraktade vingar och man fäste dem på uniformen med en enorm stolthet,man kände sig accepterad av de hårdaste....
Jag kunde känna en vis lycka på något konstigt sätt inom mig...
Dagarna gick på samma sätt med utbildningar och träning,jag talade nu flytande franska och livet kändes faktiskt rätt så bra...
En kväll efter ca 4 veckor så ko beskedet att om tre dagar så skulle vi skeppas till Jugoslavien för Franska FN och stationeras i Sarajevo...
Jag kände hur det brann till i hjärtat och en lätt yrsel,samtidigt som jag med stolthet var bered att att försvara både mig själv och det land som jag nu tjänade,Var nog psykiskt omgjord,Jag var Bered att gå ut i KRIG
Den status man trodde sig ha fått plockades av en lika fort nu var det ny utbildning....
Tempot här på Korsika var inte likt något annat jag någonsin varit med om...Jag hade lärt mig ett och det var att aldrig under några omständigheter säga emot eller fega ur och visa känslor eller svaghet..
Jag skulle komma att ingå i ett av världens absolut mest effektiva och hårdaste och mest välutbildade förband...
Väl färdig här och om du klarat dig igenom utbildningen och fått dina vingar (emblem) då vr du redo att sättas in varsomhelst i världen inom 24 timmar stridsklar och försvara Frankrikes intressen...
Allt började igen med psykisk och fysisk träning den ena värre än den andra,men nu med facit ihand så kan jag verkligen förstå det man utsattes för och varför...
De första dagarna bestod till mestadel av styrka och konditions mätning och var du stod någonstans,jag tror aldrig att jag gjort så många armhävningar och push ups som då...Men det gav ju resultat,jag tänkte inte så mycket på det då,man bara gjorde som man blev tillsagd och insåg att höll man sig på god fot med befälen och var på sin vakt så hade man inga problem....Tvärtom det förekom fördelar coh såg vi till att hela plutonen klarade de utmanningar som uppkom så blev vi oxå belönade,på så vis växte ju de sk kamratskapen fram ännu mer...
Vi började nu även lära oss allt om fallskärmshoppning och om fallskärmar...Vi lärde oss hur man viker ihop skärmar och vikten av att göra det på rätt sätt...
Vi började även att träna på att hoppa från platforma ner i grushålor för att lära sig landa på rätt sätt.Det var iof bara från tre meters höjd,men jag ska lova att det kändes i hela kroppen när man hoppade ner...
Mitt under den andra veckans hälft så var det sagt att packning på och upp i luften med ett av deras hopp plan....
Jag kände verkligen hur det körde i magen och hur många tankar flimmrade förbi,...När man kom in i planet och vi satte oss på rad längs ena väggen då undrade jag verkligen "varför var jag här,varför utsätter jag mig för detta?" Fick inga svar,det var tomt...
Planet lyfte och steg upp till hög höjd,dånet var bedövande men samtidigt så var jag vid full koncentration....Vi cirklade ovan för Calvi för att sen komma in över Campen...Befälen ställde sig upp och sa till oss alla att stå upp,vi fick besked om att fästa våra utlösningslinor i räcket och stå på led och vara bereda,de förklarade snabbt att skärmarna kommer att lösas ut automatiskt och att alla skulle hoppa,om du tvekade så skulle man få se på fan,jag tror att de skulle sparkat ut den som vägrade...
Nu var man ju så långt gången i sitt mentala så att man fokuserade enbart på den order man fick....
Jag stod som nummer tre i ledet och tyckte det var underbart att jag inte var först..
Ett av befälen hoppade vant först,sen var det två från Vitryssland som tvekade lite kort men hoppade då befälet klappade till dem lite lätt i ryggen,jag gick fram tittade ut ,kände snabbt en panik och olust känsla,pirr imagen som att stå vid ett stupp och titta ner,fick klappen och blundade och steg ut...Allt går så oerhört fort men ändå hinner man på 5 sekunder tänka och se många bilder...kände hur man föll fritt i ca 5 sekunder sen väklar skärmen ut sig och ryket kommer och farten stannar upp.sakta dalar man neråt och på något konstigt sätt så kände man sig trygg där uppe...Känslan i magen var enorm och man kände sig ett med han där uppe,man var på hans plan ingen kunde göra en något där uppe...färden ner gick relativt fort och man såg marken komma fort emot en....
Jag satte fötterna i position och var bered på att ta emot jorden igen och rulla ihop som vi lärt oss och samla ihopa skärmen...
Landnigen gick förvånansnvärt bra och serganten kom direkt fram och döm om min förvåning jag fick beröm och en dunk i ryggen"ce bon" sa han och jag kände mig oerhört stolt...Jag hade hoppat fallskärm för första gången i mitt liv...
Alla gjorde som de skulle och alla fick beröm...Det blev "insparksfest på kvällen"
Vi fick under festen våra eftertraktade vingar och man fäste dem på uniformen med en enorm stolthet,man kände sig accepterad av de hårdaste....
Jag kunde känna en vis lycka på något konstigt sätt inom mig...
Dagarna gick på samma sätt med utbildningar och träning,jag talade nu flytande franska och livet kändes faktiskt rätt så bra...
En kväll efter ca 4 veckor så ko beskedet att om tre dagar så skulle vi skeppas till Jugoslavien för Franska FN och stationeras i Sarajevo...
Jag kände hur det brann till i hjärtat och en lätt yrsel,samtidigt som jag med stolthet var bered att att försvara både mig själv och det land som jag nu tjänade,Var nog psykiskt omgjord,Jag var Bered att gå ut i KRIG
Hoppet... (11)
Morgonen var som alla andra morgnar,man blev väkt med skrik och vrål i ett rasande tempo,vi var tillbaka på samma nivå som innan,man var återigen inte värd något...
Den status man trodde sig ha fått plockades av en lika fort nu var det ny utbildning....
Tempot här på Korsika var inte likt något annat jag någonsin varit med om...Jag hade lärt mig ett och det var att aldrig under några omständigheter säga emot eller fega ur och visa känslor eller svaghet..
Jag skulle komma att ingå i ett av världens absolut mest effektiva och hårdaste och mest välutbildade förband...
Väl färdig här och om du klarat dig igenom utbildningen och fått dina vingar (emblem) då vr du redo att sättas in varsomhelst i världen inom 24 timmar stridsklar och försvara Frankrikes intressen...
Allt började igen med psykisk och fysisk träning den ena värre än den andra,men nu med facit ihand så kan jag verkligen förstå det man utsattes för och varför...
De första dagarna bestod till mestadel av styrka och konditions mätning och var du stod någonstans,jag tror aldrig att jag gjort så många armhävningar och push ups som då...Men det gav ju resultat,jag tänkte inte så mycket på det då,man bara gjorde som man blev tillsagd och insåg att höll man sig på god fot med befälen och var på sin vakt så hade man inga problem....Tvärtom det förekom fördelar coh såg vi till att hela plutonen klarade de utmanningar som uppkom så blev vi oxå belönade,på så vis växte ju de sk kamratskapen fram ännu mer...
Vi började nu även lära oss allt om fallskärmshoppning och om fallskärmar...Vi lärde oss hur man viker ihop skärmar och vikten av att göra det på rätt sätt...
Vi började även att träna på att hoppa från platforma ner i grushålor för att lära sig landa på rätt sätt.Det var iof bara från tre meters höjd,men jag ska lova att det kändes i hela kroppen när man hoppade ner...
Mitt under den andra veckans hälft så var det sagt att packning på och upp i luften med ett av deras hopp plan....
Jag kände verkligen hur det körde i magen och hur många tankar flimmrade förbi,...När man kom in i planet och vi satte oss på rad längs ena väggen då undrade jag verkligen "varför var jag här,varför utsätter jag mig för detta?" Fick inga svar,det var tomt...
Planet lyfte och steg upp till hög höjd,dånet var bedövande men samtidigt så var jag vid full koncentration....Vi cirklade ovan för Calvi för att sen komma in över Campen...Befälen ställde sig upp och sa till oss alla att stå upp,vi fick besked om att fästa våra utlösningslinor i räcket och stå på led och vara bereda,de förklarade snabbt att skärmarna kommer att lösas ut automatiskt och att alla skulle hoppa,om du tvekade så skulle man få se på fan,jag tror att de skulle sparkat ut den som vägrade...
Nu var man ju så långt gången i sitt mentala så att man fokuserade enbart på den order man fick....
Jag stod som nummer tre i ledet och tyckte det var underbart att jag inte var först..
Ett av befälen hoppade vant först,sen var det två från Vitryssland som tvekade lite kort men hoppade då befälet klappade till dem lite lätt i ryggen,jag gick fram tittade ut ,kände snabbt en panik och olust känsla,pirr imagen som att stå vid ett stupp och titta ner,fick klappen och blundade och steg ut...Allt går så oerhört fort men ändå hinner man på 5 sekunder tänka och se många bilder...kände hur man föll fritt i ca 5 sekunder sen väklar skärmen ut sig och ryket kommer och farten stannar upp.sakta dalar man neråt och på något konstigt sätt så kände man sig trygg där uppe...Känslan i magen var enorm och man kände sig ett med han där uppe,man var på hans plan ingen kunde göra en något där uppe...färden ner gick relativt fort och man såg marken komma fort emot en....
Jag satte fötterna i position och var bered på att ta emot jorden igen och rulla ihop som vi lärt oss och samla ihopa skärmen...
Landnigen gick förvånansnvärt bra och serganten kom direkt fram och döm om min förvåning jag fick beröm och en dunk i ryggen"ce bon" sa han och jag kände mig oerhört stolt...Jag hade hoppat fallskärm för första gången i mitt liv...
Alla gjorde som de skulle och alla fick beröm...Det blev "insparksfest på kvällen"
Vi fick under festen våra eftertraktade vingar och man fäste dem på uniformen med en enorm stolthet,man kände sig accepterad av de hårdaste....
Jag kunde känna en vis lycka på något konstigt sätt inom mig...
Dagarna gick på samma sätt med utbildningar och träning,jag talade nu flytande franska och livet kändes faktiskt rätt så bra...
En kväll efter ca 4 veckor så ko beskedet att om tre dagar så skulle vi skeppas till Jugoslavien för Franska FN och stationeras i Sarajevo...
Jag kände hur det brann till i hjärtat och en lätt yrsel,samtidigt som jag med stolthet var bered att att försvara både mig själv och det land som jag nu tjänade,Var nog psykiskt omgjord,Jag var Bered att gå ut i KRIG
Den status man trodde sig ha fått plockades av en lika fort nu var det ny utbildning....
Tempot här på Korsika var inte likt något annat jag någonsin varit med om...Jag hade lärt mig ett och det var att aldrig under några omständigheter säga emot eller fega ur och visa känslor eller svaghet..
Jag skulle komma att ingå i ett av världens absolut mest effektiva och hårdaste och mest välutbildade förband...
Väl färdig här och om du klarat dig igenom utbildningen och fått dina vingar (emblem) då vr du redo att sättas in varsomhelst i världen inom 24 timmar stridsklar och försvara Frankrikes intressen...
Allt började igen med psykisk och fysisk träning den ena värre än den andra,men nu med facit ihand så kan jag verkligen förstå det man utsattes för och varför...
De första dagarna bestod till mestadel av styrka och konditions mätning och var du stod någonstans,jag tror aldrig att jag gjort så många armhävningar och push ups som då...Men det gav ju resultat,jag tänkte inte så mycket på det då,man bara gjorde som man blev tillsagd och insåg att höll man sig på god fot med befälen och var på sin vakt så hade man inga problem....Tvärtom det förekom fördelar coh såg vi till att hela plutonen klarade de utmanningar som uppkom så blev vi oxå belönade,på så vis växte ju de sk kamratskapen fram ännu mer...
Vi började nu även lära oss allt om fallskärmshoppning och om fallskärmar...Vi lärde oss hur man viker ihop skärmar och vikten av att göra det på rätt sätt...
Vi började även att träna på att hoppa från platforma ner i grushålor för att lära sig landa på rätt sätt.Det var iof bara från tre meters höjd,men jag ska lova att det kändes i hela kroppen när man hoppade ner...
Mitt under den andra veckans hälft så var det sagt att packning på och upp i luften med ett av deras hopp plan....
Jag kände verkligen hur det körde i magen och hur många tankar flimmrade förbi,...När man kom in i planet och vi satte oss på rad längs ena väggen då undrade jag verkligen "varför var jag här,varför utsätter jag mig för detta?" Fick inga svar,det var tomt...
Planet lyfte och steg upp till hög höjd,dånet var bedövande men samtidigt så var jag vid full koncentration....Vi cirklade ovan för Calvi för att sen komma in över Campen...Befälen ställde sig upp och sa till oss alla att stå upp,vi fick besked om att fästa våra utlösningslinor i räcket och stå på led och vara bereda,de förklarade snabbt att skärmarna kommer att lösas ut automatiskt och att alla skulle hoppa,om du tvekade så skulle man få se på fan,jag tror att de skulle sparkat ut den som vägrade...
Nu var man ju så långt gången i sitt mentala så att man fokuserade enbart på den order man fick....
Jag stod som nummer tre i ledet och tyckte det var underbart att jag inte var först..
Ett av befälen hoppade vant först,sen var det två från Vitryssland som tvekade lite kort men hoppade då befälet klappade till dem lite lätt i ryggen,jag gick fram tittade ut ,kände snabbt en panik och olust känsla,pirr imagen som att stå vid ett stupp och titta ner,fick klappen och blundade och steg ut...Allt går så oerhört fort men ändå hinner man på 5 sekunder tänka och se många bilder...kände hur man föll fritt i ca 5 sekunder sen väklar skärmen ut sig och ryket kommer och farten stannar upp.sakta dalar man neråt och på något konstigt sätt så kände man sig trygg där uppe...Känslan i magen var enorm och man kände sig ett med han där uppe,man var på hans plan ingen kunde göra en något där uppe...färden ner gick relativt fort och man såg marken komma fort emot en....
Jag satte fötterna i position och var bered på att ta emot jorden igen och rulla ihop som vi lärt oss och samla ihopa skärmen...
Landnigen gick förvånansnvärt bra och serganten kom direkt fram och döm om min förvåning jag fick beröm och en dunk i ryggen"ce bon" sa han och jag kände mig oerhört stolt...Jag hade hoppat fallskärm för första gången i mitt liv...
Alla gjorde som de skulle och alla fick beröm...Det blev "insparksfest på kvällen"
Vi fick under festen våra eftertraktade vingar och man fäste dem på uniformen med en enorm stolthet,man kände sig accepterad av de hårdaste....
Jag kunde känna en vis lycka på något konstigt sätt inom mig...
Dagarna gick på samma sätt med utbildningar och träning,jag talade nu flytande franska och livet kändes faktiskt rätt så bra...
En kväll efter ca 4 veckor så ko beskedet att om tre dagar så skulle vi skeppas till Jugoslavien för Franska FN och stationeras i Sarajevo...
Jag kände hur det brann till i hjärtat och en lätt yrsel,samtidigt som jag med stolthet var bered att att försvara både mig själv och det land som jag nu tjänade,Var nog psykiskt omgjord,Jag var Bered att gå ut i KRIG
Korsika 2:ieme R.E.P (10)
Vi fick besked tidigt på morgonen att vi skulle packa ihop våra saker.. Lämna in vårt vapen,lämna in de flesta kläder ha kvar vår Kepi och få ut de civila kläder som plockats av oss...
Vi skulle sen transporteras till flygplatsen i våra civila kläder och flygas till Korsika...Till 2.R.E.P "Helvetet nr 2 på jorden" sas det...
Många förvirrade tankar men ändå en viss spänning malde i magen samtidigt med en viss osäkerhet....
Efter lunch så fick vi ut våra väskor med civila saker och kläder som plokats av oss i början...det var en annorlunda känsla att återse sina privata kläder ...Det var som att återse en gammal kär vän,en viss känsla av lycka och kärlek..Hade den senaste tiden bara gått i deras kläder,de kläder som jag skulle andvända de närmaste åren...
Klädd om till gamla jag och det känders skönt...
Klockan 15:00 var det avfärd mot flygplatsen,vi var 8 stycken och en hitflugen sergant som skulle ta oss till Calvi och 2.R.E.P,han såg omänsklig och totalt kall ut...
Vi checkade in på en Air France och det var med en stor olust känsla i kroppen när planet lyfte...Serganten sa inte mycket..Han stirrade mest med en kall och dödliggt hatiskblick...
Vi kom fram efter ca 1.5 timmes flyg...Det var transport återigen på Lastbil till regementet,kände inom mig att helvetet återigen skulle börja...
Vi kom fram till regementet och det var direkt uppstållning på en stor plan,befälhavaren där hade ett kort tal och vi skulle snart återigen få ut uniformer,vapen osv och lämna in våra civila kläder...
Vår sergant höll ett nytt tal för oss och man fick veta att återigen var man lägst på skalan och vi skulle här utbildas till "the finest" i krig..Försvara Frankrikes intresse i allt överallt...
Vi fick ut våra nya saker blev visade till vårt logement och blev beordrade att installera oss...
Jag kände att nu skulle helvetet börja återigen och jag undrade om det aldrig skulle ta slut,fanns det något slut?
Seganten kom in efter ca 30 minuter med en korpral i släptåg och började trakassera oss med alla medel och om allt...
Jag gick in i mig själv och blev likgiltig och kall,vilket han märkte,han insåg att vad han än sa så gjorde jag det utan en min,armhävningar,stå upp ligga ner,rev ut mitt skåp osv..Vad han än gjorde så visade jag inte en min,till sist kom det jag väntat på....
Regelrätt misshandel med slag och sparkar,men jag gjorde inte en min(tänkte på det jag lärt mig..det som inte dödar det stärker)
När han insåg att det inte bet på mig så gav han sig på nästa kille,själv kände jag hur ena ögat svullnade och varmt blod rann från både ett jack i ögonbrynet och från näsan,men jag visade inte en min,blev bara kall och insluten...
Gå och tvätta till dig var beskedet jag fick..
På kvällen var det mat och fest som vanligt,vi skulle välkomnas på det sätt som alla var välkomna med mat och vin...
När man gick och la sig den första kvällen så värkte det i hela kroppen och jag kände för första gången ingenting alls,ingen nervositet ingen rädsla....
Jag skulle klara detta med,jag skulle bli bäst....Undrade inom mig hur långt man kan gå innan man stängde av helt,kanske var det lika bra och bara uthärda,valet var ju mitt eget från början..
Bestämde mig den natten att jag skulle spela med i allt,jag skulle inte brytas ned..
DEn natten somnade jag gott,med smärta i kroppen..verkligheten försvann och helvetet skulle fortsätta...
Vi skulle sen transporteras till flygplatsen i våra civila kläder och flygas till Korsika...Till 2.R.E.P "Helvetet nr 2 på jorden" sas det...
Många förvirrade tankar men ändå en viss spänning malde i magen samtidigt med en viss osäkerhet....
Efter lunch så fick vi ut våra väskor med civila saker och kläder som plokats av oss i början...det var en annorlunda känsla att återse sina privata kläder ...Det var som att återse en gammal kär vän,en viss känsla av lycka och kärlek..Hade den senaste tiden bara gått i deras kläder,de kläder som jag skulle andvända de närmaste åren...
Klädd om till gamla jag och det känders skönt...
Klockan 15:00 var det avfärd mot flygplatsen,vi var 8 stycken och en hitflugen sergant som skulle ta oss till Calvi och 2.R.E.P,han såg omänsklig och totalt kall ut...
Vi checkade in på en Air France och det var med en stor olust känsla i kroppen när planet lyfte...Serganten sa inte mycket..Han stirrade mest med en kall och dödliggt hatiskblick...
Vi kom fram efter ca 1.5 timmes flyg...Det var transport återigen på Lastbil till regementet,kände inom mig att helvetet återigen skulle börja...
Vi kom fram till regementet och det var direkt uppstållning på en stor plan,befälhavaren där hade ett kort tal och vi skulle snart återigen få ut uniformer,vapen osv och lämna in våra civila kläder...
Vår sergant höll ett nytt tal för oss och man fick veta att återigen var man lägst på skalan och vi skulle här utbildas till "the finest" i krig..Försvara Frankrikes intresse i allt överallt...
Vi fick ut våra nya saker blev visade till vårt logement och blev beordrade att installera oss...
Jag kände att nu skulle helvetet börja återigen och jag undrade om det aldrig skulle ta slut,fanns det något slut?
Seganten kom in efter ca 30 minuter med en korpral i släptåg och började trakassera oss med alla medel och om allt...
Jag gick in i mig själv och blev likgiltig och kall,vilket han märkte,han insåg att vad han än sa så gjorde jag det utan en min,armhävningar,stå upp ligga ner,rev ut mitt skåp osv..Vad han än gjorde så visade jag inte en min,till sist kom det jag väntat på....
Regelrätt misshandel med slag och sparkar,men jag gjorde inte en min(tänkte på det jag lärt mig..det som inte dödar det stärker)
När han insåg att det inte bet på mig så gav han sig på nästa kille,själv kände jag hur ena ögat svullnade och varmt blod rann från både ett jack i ögonbrynet och från näsan,men jag visade inte en min,blev bara kall och insluten...
Gå och tvätta till dig var beskedet jag fick..
På kvällen var det mat och fest som vanligt,vi skulle välkomnas på det sätt som alla var välkomna med mat och vin...
När man gick och la sig den första kvällen så värkte det i hela kroppen och jag kände för första gången ingenting alls,ingen nervositet ingen rädsla....
Jag skulle klara detta med,jag skulle bli bäst....Undrade inom mig hur långt man kan gå innan man stängde av helt,kanske var det lika bra och bara uthärda,valet var ju mitt eget från början..
Bestämde mig den natten att jag skulle spela med i allt,jag skulle inte brytas ned..
DEn natten somnade jag gott,med smärta i kroppen..verkligheten försvann och helvetet skulle fortsätta...
Resan utan slut bara fortsätter (9)
| Den natten sov jag inte alls någonting....Egentligen borde man vara glad och stolt över att ha nått dit man gjort! Jag kände bara vanmakt, ångest och känslan av varför? Varför såg man inte signalen, var alla inne i sina egna tankar och mål? Ja den frågan fick jag aldrig och kommer aldrig att få svar på... Det enda jag nu för tiden vet att jag kan inte ta på mig ansvaret för det som hände. Det var mitt första möte med döden, men absolut inte det sist..... På morgonen efter var alla nedstämda och låga...Ingen sa så värst mycket, under uppställningen på morgonen avhandlades allt på sedvanligt vis, sen var det bra med det.... Vi fick besked på att nu skulle vårat logement städas och till kvällen skulle vi ta tåget tillbaka till Aubagne för att där få lämna önskemål om var vi nu ville tjäna legionen, dvs vilket regemente vi ville till...Man fick önska men det var inte någon garanti att man kom dit, utan Le Colonel fattade det sista beslutet i samråd med ens befäl och ens resultat.. Det städades och fixades, man packade alla sina saker och fick inspektionen av logementen godkända...sen var det fri tid tills samling för avfärd till stationen... Helt plötsligt var vi annorlunda behandlade, vi fick pengar och kunde gå till Foyern(baren) vi fick köpa cigg,sitta och dricka och röka.. Man kände en frihet.. Det var med en vis stolthet man stod och tittade på de nyanlända och de som varit där kortare tid ,de som fortfarnde såg ut som fångar, de som var tvugna att leva under tvång... Jag märkte att inom mig så var man förändrad på ett sätt... Man tänkte och kände sig som en legionär(utan att egentligen veta vad det är)...Jag tror att jag och andra såg ner på de nya....Samtidigt som jag undrade hur många kommer klara det och att de ej visste vad de get sig in på, såg deras blickar och kände igen mig själv den dan jag kom till Castel.. Tåget gick från Castel vid 22:00 tiden mot Aubagne, vi fick röra oss hur fritt vi ville på tåget iklädda fin uniformen och den vita mössan...man märkte blickarna från civila, man var populär,det märktes... Kom under natten på mig själv att hur förvånadsvärt lätt det är att falla och tänka som andra vill.... Kände att jag måste vara på min vakt, tänka klart vara rädd om min innersta itregritet.... Tåget gled in på stationen i världsstaden Marseille...Det var full rörelse på perongerna och folk tittade och beundrade...man bar uniformen med stolthet.... Vi fick åka med Legionens buss till Aubagne, inga lastbilar här inte, vi var legionärer nu... I aubagne var det först lunch sedan var det dax för läkarbesök och sedan in för att göra ditt val...Man blev informerad om alla tjänster och alla regemente.. Jag gjorde mitt val..jag ville till 6:ieme reg (numera 1:ere reg) De sysslade mest med minröjning osv, tänkte att då slipper man förmodligen kriga med folk.. Den natten somnade jag lätt och avslappnat, var mycket salongsberusad då kvällen var full av fest och man fick vara med de stora grabbarna...fick röra sig fritt på området... Jag somnade gott... Morgonen efter så gick jag upp ,var slö och kände mig både bakfull och disorienterad... Fick besked att klockan elva skulle jag träffa le Colonel för att få besked vart jag fick komma... Det var med ett visst pirr och en konstig känsla jag stegade in och gjorde honnör och presenterade mig.... Han var en liten farbror i full uniform som satt bakom ett jätte skrivbord...bläddrade i papper och tittade upp och mötte min blick...hans var stenhård...pratade på att jag hade önskat 6:ieme reg och att jag fått fina vitsord från mina befäl...det blev en tystnad... Han spände blicken i mig och sa...... 2.R.E.P... c est tout....sa han och viftade med handen att jag skulle gå ut... Utanför satte jag mig ner, kände vanmakt... 2 rep.. " 2 regement etrangere parachutiste" Helvete tänkte jag "korsika" helvetet nr 2 på jorden.... ännu en ny utbildning hårdare än någonting hade jag hört...garanterat krigstjänst efter utbildningen....fick höra på kvällen att efter 2 månaders utbildning så skulle vi få åka till dåvarande jugoslavien för franska FN, men först Korsika.... Funderade mycket den kvällen...Köpt mig en 2 liters vin i Foyern och satte mig själv och bara funderade... Helvete skulle fotsätta...såg inget slut..bara en början på inget slut... |
Möte med döden (8)
Vi fortsatte som tidigare, enda skillnaden var att Luiz var borta men hans packning var kvar, den fick vi andra turas om att bära under fortsättningen.
Man kände hur fötter och axlar och framför allt knäna tog stryk,vi höll ett tempo som jag tror att ingen normal person håller i den terrängen. Förmiddag blev eftermiddag och vi kände att snart är det nog tid för kväll och vila och vin, men icke...vi stannade i ca 45 minuter för att äta denna medhavda sörja(som jag berättat om innan)
sen var det dax att fortsätta igen.
Vi ska upp den bergsryggen innan natten sa de, och man kände missmod men alla gick på och medvetet höjde vi alla tempot på dessa slingrande stigar för att nå upp för vila och eventuellt vinet, detta goda underbara vin som fick en att drömma sig bort i sovsäcken.
En tanke som slog mig att jag hade inte sett ett enda djur under hela marschen, inte en fågel, ingenting....
Vi nådde bergsryggen efter ca 3 timmar. Då blev det rast sa befälen och vi fick dricka vatten ur våra vatten flaskor och de bjöd oss på cigg till de som ville ha, man kände att det var något på gång. Säckar på rygg, uppställning skrek serganten plötsligt...
Jag kände hur missmodet kröp imagen...En tysk började gråta och fick en typ urladdning/raseriutbrott och bara skrek, vi försökte lugna ner honom och stödja honom.
Seganten tog honom till sidan och skrek och skakade vett i honom och sa att nu var den paniken ur världen.
Marschen fortsatte och vi fick även ta hans säck.
En tröst var att vi var på väg nerför och man märkte i mörkret att vi kom in bland träd och skog, det kändes lite lättare.
Jag undrade inom mig själv när vi skulle stanna, men natt blev till dag och vi bara fortsatte.
Det positiva var att vi nu gick i skog och vägen var vågrät...Såg att bergen var bakom oss och man såg inga framför oss, så det kändes ju bra..
Vi var många som haltade, det märktes men ingen klagade och ingen ville visa det. De extra säckarna som vi turades om att bära gjorde ju sitt med...Tysken var tyst och han sa absolut ingenting, Hans blick var helt tom och svart, Jag undrade vad han tänkte....
När klockan närmade sig lunch så kände jag plötsligt igen mig, Här har jag sprungit...de andra reagerade oxå...vi såg plötsligt hur Castel tornade upp sig framför oss..
Trodde aldrig att jag skulle känna en sådan glädje av att se det stället, När vi gick in genom portarna så kände man en oerhörd LYCKA...GLÄDJE....
Vi gick tills vi kom till våran byggnad och det blev uppställning..
Seganten beordrade "on potition" vilket är alla ner i armhävningar...
50 sur la pump skrek han...så det var bara att sätta igång...
När vi var färdiga så fick vi besked om att marschen var över och nu var det upp packning med dusch sedan uppställning i rena uniformer..
Att det var så skönt att duscha trodde jag aldrig, att känna vatten över kroppen underbart....
Vi blev kallade till uppställning klockan fem för avmarsch mot matsalen trodde vi....
Vi gick förbi den till en gräsmatta längre bort utanför Le Colonels kontor...Där fick vi ställa upp och vänta...Ut kom Le Colonel och höll ett tal om att nu hade vi averkat den berömda bergsmarschen och fått godkänt och visat uthållighet och mod...Vi var nu färdiga Legionärer och han beordrade befälen att ge oss våra "signes"(märken,och vår "Kepi Blanc" Den vita mössan som känne tecknar en Legionär...
Jag har nog inte känt en sådan stolthet för mig själv i hela mitt liv, kände hur jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna, jag hade klarat första steget,jag var något....
När alla hade fått sina saker så fick vi reda på att det var en bankett uppdukad åt oss...Vi kom dit och där fanns allt du kunde tänka dig i mat och ostar, Vin och öl....
Vi åt och drack och mådde bra...Vi fick under festen reda på att om två dagar så skulle vi tillbaka till Aubagne och där få reda på till vilket regemente vi skulle till och var i världen vi skulle tjänstgöra...
Vi höll sen på tills klockan var ca midnatt då vi kom tillbaka till logementet, vi skojade och skrattade....
Under festen hade Tysken "Helmut" klagat på att han inte mådde bra, så han hade fått gå tillbaka före oss andra, men ingen såg honom på logementet,vi tänkte att han var väl ute och tog luft....
Plötsligt hör vi någon som ropar högt från korridoren...Det är en kille från Belgien...han är helt från vettet...Han bara skriker..Seganten kommer springande och frågar vad det är...Belgaren bara skriker och pekar mot toaletten...Seganten går in och kommer ut...ringer på sin walkie Talkie till någon och beordrar in tre av oss till toan...Där finns Helmut,han har hängt sig och vi får plocka ner honom...Han var stel och kall...det luktade oerhört då han gjort ner sig där han hängde...
Precis då vi fått ner honom kom det ambulans och läkare från sjukan och de konstaerade bara det vi visste..Det var mitt första möte med döden men ska sen vissa sig att det är absolut inte det sista..
Det var svart att somna den natten....
Man kände hur fötter och axlar och framför allt knäna tog stryk,vi höll ett tempo som jag tror att ingen normal person håller i den terrängen. Förmiddag blev eftermiddag och vi kände att snart är det nog tid för kväll och vila och vin, men icke...vi stannade i ca 45 minuter för att äta denna medhavda sörja(som jag berättat om innan)
sen var det dax att fortsätta igen.
Vi ska upp den bergsryggen innan natten sa de, och man kände missmod men alla gick på och medvetet höjde vi alla tempot på dessa slingrande stigar för att nå upp för vila och eventuellt vinet, detta goda underbara vin som fick en att drömma sig bort i sovsäcken.
En tanke som slog mig att jag hade inte sett ett enda djur under hela marschen, inte en fågel, ingenting....
Vi nådde bergsryggen efter ca 3 timmar. Då blev det rast sa befälen och vi fick dricka vatten ur våra vatten flaskor och de bjöd oss på cigg till de som ville ha, man kände att det var något på gång. Säckar på rygg, uppställning skrek serganten plötsligt...
Jag kände hur missmodet kröp imagen...En tysk började gråta och fick en typ urladdning/raseriutbrott och bara skrek, vi försökte lugna ner honom och stödja honom.
Seganten tog honom till sidan och skrek och skakade vett i honom och sa att nu var den paniken ur världen.
Marschen fortsatte och vi fick även ta hans säck.
En tröst var att vi var på väg nerför och man märkte i mörkret att vi kom in bland träd och skog, det kändes lite lättare.
Jag undrade inom mig själv när vi skulle stanna, men natt blev till dag och vi bara fortsatte.
Det positiva var att vi nu gick i skog och vägen var vågrät...Såg att bergen var bakom oss och man såg inga framför oss, så det kändes ju bra..
Vi var många som haltade, det märktes men ingen klagade och ingen ville visa det. De extra säckarna som vi turades om att bära gjorde ju sitt med...Tysken var tyst och han sa absolut ingenting, Hans blick var helt tom och svart, Jag undrade vad han tänkte....
När klockan närmade sig lunch så kände jag plötsligt igen mig, Här har jag sprungit...de andra reagerade oxå...vi såg plötsligt hur Castel tornade upp sig framför oss..
Trodde aldrig att jag skulle känna en sådan glädje av att se det stället, När vi gick in genom portarna så kände man en oerhörd LYCKA...GLÄDJE....
Vi gick tills vi kom till våran byggnad och det blev uppställning..
Seganten beordrade "on potition" vilket är alla ner i armhävningar...
50 sur la pump skrek han...så det var bara att sätta igång...
När vi var färdiga så fick vi besked om att marschen var över och nu var det upp packning med dusch sedan uppställning i rena uniformer..
Att det var så skönt att duscha trodde jag aldrig, att känna vatten över kroppen underbart....
Vi blev kallade till uppställning klockan fem för avmarsch mot matsalen trodde vi....
Vi gick förbi den till en gräsmatta längre bort utanför Le Colonels kontor...Där fick vi ställa upp och vänta...Ut kom Le Colonel och höll ett tal om att nu hade vi averkat den berömda bergsmarschen och fått godkänt och visat uthållighet och mod...Vi var nu färdiga Legionärer och han beordrade befälen att ge oss våra "signes"(märken,och vår "Kepi Blanc" Den vita mössan som känne tecknar en Legionär...
Jag har nog inte känt en sådan stolthet för mig själv i hela mitt liv, kände hur jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna, jag hade klarat första steget,jag var något....
När alla hade fått sina saker så fick vi reda på att det var en bankett uppdukad åt oss...Vi kom dit och där fanns allt du kunde tänka dig i mat och ostar, Vin och öl....
Vi åt och drack och mådde bra...Vi fick under festen reda på att om två dagar så skulle vi tillbaka till Aubagne och där få reda på till vilket regemente vi skulle till och var i världen vi skulle tjänstgöra...
Vi höll sen på tills klockan var ca midnatt då vi kom tillbaka till logementet, vi skojade och skrattade....
Under festen hade Tysken "Helmut" klagat på att han inte mådde bra, så han hade fått gå tillbaka före oss andra, men ingen såg honom på logementet,vi tänkte att han var väl ute och tog luft....
Plötsligt hör vi någon som ropar högt från korridoren...Det är en kille från Belgien...han är helt från vettet...Han bara skriker..Seganten kommer springande och frågar vad det är...Belgaren bara skriker och pekar mot toaletten...Seganten går in och kommer ut...ringer på sin walkie Talkie till någon och beordrar in tre av oss till toan...Där finns Helmut,han har hängt sig och vi får plocka ner honom...Han var stel och kall...det luktade oerhört då han gjort ner sig där han hängde...
Precis då vi fått ner honom kom det ambulans och läkare från sjukan och de konstaerade bara det vi visste..Det var mitt första möte med döden men ska sen vissa sig att det är absolut inte det sista..
Det var svart att somna den natten....
Bergsmarschen (7)
| Morgonen avlöpte med de sedvanliga rutinerna och övningarna... På uppställningen fick vi reda på fakta om den stundande marchen, vi skulle om 20 minuter stå fullt utrustade men med lätt packning dvs stridspackning vilket innebar minimalt med kläder osv...Skönt tänkte jag, det blir inte tungt i ryggsäcken när vi nu ska ut på helvetet.. Ack vad jag bedrog mig,när vi 20 minuter senare stod uppställda och packade så rullar de fram en kärra med sandsäckar på ca 15 kilo var och de sa att alla ska ha en i sin rygga...Man riktigt kände hur det knöt sig av besvikelse i magen... Allt löpte utan missöde och vi trampade iväg i det vanliga tempot, alla på rad på väg från farmen.... Efter ca 3 timmar såg man bergen torna upp sig på riktigt och det var dags för vila på stället, befälen sa att vi fick dricka och uträtte de behov som behövdes, jag såg att redan då hade vissa av oss problem med fötter och ömmande nackar... Efter ca 15 minuters vila så var det dax igen, sakta gick vi upp mot bergen, man riktigt kände bergets irritaton att vi närmade oss(det var ju självklart inbillning)...Man riktigt kände när stigarna började ringla och det lutade uppåt, vader och axlar började ömma och pumpa... Efter 1 timme i stigande lutning så kom vi fram till en bergsvägg på ca 25 meter rakt upp där det hängde rep ner för väggen...En och en skulle vi klättar upp..och fort skulle det gå.... Det var bara att sätta fart,jag glömmer aldrig min tanke on repövningen innan i veckan...Fattade repet med beslutsamhet och började klättra på sidan om en kille från Holland...vi peppade varandra hela vägen upp och det gick relativt bra även om man vid ankomsten där uppe såg i händerna hur det hade skavt hål och de var fulla med småsår.. Vi kom upp allïhopa utan missöde och det blev rast med mat som bestod av färdiga formar som man värmde med vatten och på såsätt fick till någon sörja, men det var ju näring och vi var hungriga så allt gick ner... Det började så sakta skymma och alla trodde att vi skulle vila för natten, men icke, vi skulle fortsätta även i mörker...vi ska nå toppen innana vila sa befälen, det var bara att fortsätta på led längs stigarna i mörkret i detta karga landskap... Efter ca 1 timme så hör vi ett skrik och ser en kille längre bak som rasade ihop och rullade en bit ner för slänten...Det var Luiz från portugal som hade trampat snett, efter en snabb undersökning av befälen så visade det sig att han hade trampat fel och kraftigt stukat foten,han kunde ej stöda på foten alls... Befälen började gorma och nu var det dax att visa "alla för en"Vi skulle nu turas om att hjälpa Luiz, en fick ta hans packning och en annan fick ta honom på ryggen uppför...Det var vi som var av modell större som fick uppdraget och det ska jag lova att det är inte kul att ha extra 80 kilo på ryggen uppför, men alla skiftades om,det var nu man märkte det här med kamratskap och stackars Luiz skämdes och mådde inte alls bra... Klockan två på natten nådde vi det ställe där vi skulle tillbringa natten och det visade sig att vi skulle sova under bar himmel, i krig finns inga sängar..Vi gjorde iordning lägerplats med eldar osv och det visade sig oxå att någon från Legionen varit där och rekat för helt plötsligt kom det fram vindunkar osv... man drack av autmatik för att kunna slappna av och ev kunna om möjligt somna senare i sin sovsäck... Luiz tog av sig sin känga och nästan direkt svullnade hans fot upp som en boll när den kom i frihet..Hans fot var bruten!!! Befälen satte igång och spjällade och lindade foten på honom, vi befann oss i otillgänglig terräng och vi kunde ju inte vända tillbaka, men de kontaktade Castel och i gryningen skulle det komma en helikopter och hämta honom, man kände nästan lite avundsjuka och jag ska villigt erkänna att tankarna kom på att skada sig själv för att slippa det man visste skulle komma, under resten av kvällen fyllde de Luiz med vin för att dämpa smärtan... Jag kände en enorm trötthet och gjorde som alla andra och kröp ner i säcken och slöt sakta ögonen och drömde mig bort.... Vaknade tidigt i gryningen av att jag hörde helikopterns ljud och snabbt var man uppe ur säcken och det var febril aktivitet, helikoptern hovrade över oss och snabbt var Luiz i korgen på väg upp... Vi andra fick göra toalett dricka kaffe och sen ställa upp oss för att fortsätta vidare...En var borta.....Min resa i detta helvete går vidare... |
Marschera eller dö (March or Die) (6)
Vaknade som vanligt upp med en olustig känsla och en lätt bakfylla..
Efter sedvanliga toalett bestyr och frukost,var det dax för den dagliga morgon motionen...Löpning i ca 10 km följt av armhävningar och push ups varierat med varandra...
Ombyte till uniform och full packning... Nu skulle vi utöva Legionens hinderbana... Den bestod av diverse hinder vi skulle upp och över på tid... Man fick hålla på tills man klarade det så att de var nöjda...
Om inte alla klarade det så fick vi som klarat hinderna göra armhävningar tills alla klarat det och då gick det fort för alla, den pressen ville de inte ha på sig länge...
Plötsligt var det lunch och efter sedvanlig städning och franska lektion så skulle vi ut på nästa bana som visade sig vara den beryktade repklättringen...
Det hängde massor med rep ganska tjocka som var ca 15-25 meter långa upp i luften som slutade vid en byggd plattform...
Man skulle klättra med ryggsäck bara med armarna dvs utan att andvända benen...
Jag var nr två...de sa att man skulle hålla på tills man kom upp, definitvt fick man inte släppa ner sig... En vitryss var först, han var som en apa och klättrade fort upp, han var iofs liten och lätt och kunde tekniken bra...
Jag var nr två och satte igång...efter ca 10 meter så kände jag att armarna på någt sätt domnade bort och i ren panik så stannade jag upp och blev hängande på mitten... Befälet började skrika och gorma vilken skit jag var, han började skaka i repet...Jag fick någon sorts panik och bara höll mig fast... såg hur han blev röd av ilska och tar fram sin tändare och ropar "Conard,Tu es une grand fou" och tände på repet.... Jag ser hur det tar sig och elden börjar klättra uppåt...
Den kraft som kom in i min kropp då måste ha kommit uppifrån för jag lovar... jag klättrade i ett rasande tempo upp på plattformen...
Den behandling som jag fick utstå lite senare den dagen kommer jag ej gå in på här, men jag var väl inte speciellt vacker om jag säger så, men aldrig att de fick mig att visa något jag bara bet ihop...
Det jag lärde mig då var att aldrig under några omständigheter ge upp ...
Den kvällens middag var de flesta tysta och lät maten tysta mun, jag såg hur många drack vin som om man drack vatten, de flesta ville döva sina sinnen...Efter maten och disk så ville befälen att vi skulle sjunga solo var för sig på sitt hemspråk...
Att se Legionens befäl sitta och digga och stampa takten till bä bä vita lamm var väl lite av en hämd från mig...(de förstod ju inte ord av vad jag sjöng)
Vi fick på kvällsuppställningen reda på att nästa morgon var det genomgång och packning för en av de mest beyktade marcherna inom Legionen..."Bergsmarchen" vi skulle marchera oavbrutet i fyra dagar
i bergen....Det var inte många som sov gott den natten...
Efter sedvanliga toalett bestyr och frukost,var det dax för den dagliga morgon motionen...Löpning i ca 10 km följt av armhävningar och push ups varierat med varandra...
Ombyte till uniform och full packning... Nu skulle vi utöva Legionens hinderbana... Den bestod av diverse hinder vi skulle upp och över på tid... Man fick hålla på tills man klarade det så att de var nöjda...
Om inte alla klarade det så fick vi som klarat hinderna göra armhävningar tills alla klarat det och då gick det fort för alla, den pressen ville de inte ha på sig länge...
Plötsligt var det lunch och efter sedvanlig städning och franska lektion så skulle vi ut på nästa bana som visade sig vara den beryktade repklättringen...
Det hängde massor med rep ganska tjocka som var ca 15-25 meter långa upp i luften som slutade vid en byggd plattform...
Man skulle klättra med ryggsäck bara med armarna dvs utan att andvända benen...
Jag var nr två...de sa att man skulle hålla på tills man kom upp, definitvt fick man inte släppa ner sig... En vitryss var först, han var som en apa och klättrade fort upp, han var iofs liten och lätt och kunde tekniken bra...
Jag var nr två och satte igång...efter ca 10 meter så kände jag att armarna på någt sätt domnade bort och i ren panik så stannade jag upp och blev hängande på mitten... Befälet började skrika och gorma vilken skit jag var, han började skaka i repet...Jag fick någon sorts panik och bara höll mig fast... såg hur han blev röd av ilska och tar fram sin tändare och ropar "Conard,Tu es une grand fou" och tände på repet.... Jag ser hur det tar sig och elden börjar klättra uppåt...
Den kraft som kom in i min kropp då måste ha kommit uppifrån för jag lovar... jag klättrade i ett rasande tempo upp på plattformen...
Den behandling som jag fick utstå lite senare den dagen kommer jag ej gå in på här, men jag var väl inte speciellt vacker om jag säger så, men aldrig att de fick mig att visa något jag bara bet ihop...
Det jag lärde mig då var att aldrig under några omständigheter ge upp ...
Den kvällens middag var de flesta tysta och lät maten tysta mun, jag såg hur många drack vin som om man drack vatten, de flesta ville döva sina sinnen...Efter maten och disk så ville befälen att vi skulle sjunga solo var för sig på sitt hemspråk...
Att se Legionens befäl sitta och digga och stampa takten till bä bä vita lamm var väl lite av en hämd från mig...(de förstod ju inte ord av vad jag sjöng)
Vi fick på kvällsuppställningen reda på att nästa morgon var det genomgång och packning för en av de mest beyktade marcherna inom Legionen..."Bergsmarchen" vi skulle marchera oavbrutet i fyra dagar
i bergen....Det var inte många som sov gott den natten...
Hård Utbildning tar sin början (5)
Vi väcktes nästan direkt efter det att vi hade lagt oss med buller och bång, de tyckte att vi vilat hela dagen.
"Upp med er"" full utrustning,uppställning om fem minuter skrek befälen i kör! Det var bara att sätt igång annars åkte man garanterat på stryk....
Alla var på plats utom två vitryssar som var 30 sec sena, direkt fick vi alla marschera som grodor dvs gå på huk, med full packning i ca 20 minuter samtidigt som vi skulle sjunga en av legionens marsch sånger, man riktigt såg hur befälen njöt och jag kände att helvetet hade tagit sin början...
Efter ca 2 timmars marsch så var vi tillbaka på farmen och uppställning "ja det var en liten bensträckare innan sängen" skrek de...
Nu in i duscharna och tvätta er sedan sängen, ni har femton minuter...
Resten av natten var lugn,man fick vila tills klockan 05:30 då startade vrålandet och slamrandet med dörrar och skåp, så det var bara att stå upp.
Efter rakning och diverse toalettbestyr så var det frukost i ca 10 min, diskning och städning av matsal och logement sen var det dax för franska...skönt då fick man sitta ner i två timmar...
Efter franskan var det dax för sportkläder och en nätt språngmarsch i ca en mil(som de tyckte var behövlig) efter löprundan så var det det sedvanliga med armhävningar osv...
Nu har ni fri tid innan lunch och då är det persedel vård som gäller, varför uniformer skulle strykas och känger putsas på ett träningsläger det övergår mitt förstånd än idag, dvs paraduniform och känger som man ej andvänder där ändå, men nåväl de skulle fixas...
Efter 40 minuter så var det inspektion och alla fick stryk...man fick smällar i magen eller i ansiktet, det var hela tiden något som var fel, känger som ej sken nog, eller att kläder i ditt skåp ej låg vikta i exakt de mått som gällde! Alla vi som var storväxta var speciellt utsatta då vissa av befälen var småväxta och ville hävda sig mot de som var större...
Dax för lunch och den var välkommen...maten i legionen var alltid bra, den kunde man aldrig klaga på....
Efter lunchen och diskbestyren så skulle vi få röka sas det, alla som rökte kvittrade som fågelungar,tänk er att man röker och har det behovet och får bara röka på order, alla cigg var ju avplockade från oss för länge sen...
Vi verkligen längtade, befälen kom med en paket tobak men inga papper, varsågod och rök sen gick de, alla stod där med långa ansikten, den uppfinnedom som då infann sig den glömmer man aldrig..
Det var nu dax för regelrätt man on man träning, vi fick en genomgång på hur man dels värjer sig mot påhopp av alla slag, hot av alla slag med eller utan vapen, träning på det i ca 2 timmar.
Efter en paus på ca 10 min så var det dax för att lära sig hur man oskadligör någon fiende med händer, tryckpunkter och med kniv, hur man oskadligör på några sekunder och hur man undviker ljud från fienden.
Man kände hur tankarna började cirkulera inom sig.
Helt plötsligt ville befälen se hur man slogs, de delade in oss två och två och sa att nu ska ni slåss, man förstod inte först hur man skule kunna slå sin kamrat, men de skrek och berömde ju hårdare någon slog så det löste sig själv, den kvällen satt många med fläskläppar och svullna blå/gula ansikten, men för befälen var det ingenting "det som inte dödar det stärker" Så efter middagen kom det fram en massa öl och vin, sen skulle det sjungas....
Den natten gick man och la sig med ömt och svullet ansikte, lätt berusad och bara sjönk in en vad man trodde trygg sömn i sin sovsäck på en tältsäng i Franska pyreneerna...
Undrande vad morgondagen har i sitt sköte.
"Upp med er"" full utrustning,uppställning om fem minuter skrek befälen i kör! Det var bara att sätt igång annars åkte man garanterat på stryk....
Alla var på plats utom två vitryssar som var 30 sec sena, direkt fick vi alla marschera som grodor dvs gå på huk, med full packning i ca 20 minuter samtidigt som vi skulle sjunga en av legionens marsch sånger, man riktigt såg hur befälen njöt och jag kände att helvetet hade tagit sin början...
Efter ca 2 timmars marsch så var vi tillbaka på farmen och uppställning "ja det var en liten bensträckare innan sängen" skrek de...
Nu in i duscharna och tvätta er sedan sängen, ni har femton minuter...
Resten av natten var lugn,man fick vila tills klockan 05:30 då startade vrålandet och slamrandet med dörrar och skåp, så det var bara att stå upp.
Efter rakning och diverse toalettbestyr så var det frukost i ca 10 min, diskning och städning av matsal och logement sen var det dax för franska...skönt då fick man sitta ner i två timmar...
Efter franskan var det dax för sportkläder och en nätt språngmarsch i ca en mil(som de tyckte var behövlig) efter löprundan så var det det sedvanliga med armhävningar osv...
Nu har ni fri tid innan lunch och då är det persedel vård som gäller, varför uniformer skulle strykas och känger putsas på ett träningsläger det övergår mitt förstånd än idag, dvs paraduniform och känger som man ej andvänder där ändå, men nåväl de skulle fixas...
Efter 40 minuter så var det inspektion och alla fick stryk...man fick smällar i magen eller i ansiktet, det var hela tiden något som var fel, känger som ej sken nog, eller att kläder i ditt skåp ej låg vikta i exakt de mått som gällde! Alla vi som var storväxta var speciellt utsatta då vissa av befälen var småväxta och ville hävda sig mot de som var större...
Dax för lunch och den var välkommen...maten i legionen var alltid bra, den kunde man aldrig klaga på....
Efter lunchen och diskbestyren så skulle vi få röka sas det, alla som rökte kvittrade som fågelungar,tänk er att man röker och har det behovet och får bara röka på order, alla cigg var ju avplockade från oss för länge sen...
Vi verkligen längtade, befälen kom med en paket tobak men inga papper, varsågod och rök sen gick de, alla stod där med långa ansikten, den uppfinnedom som då infann sig den glömmer man aldrig..
Det var nu dax för regelrätt man on man träning, vi fick en genomgång på hur man dels värjer sig mot påhopp av alla slag, hot av alla slag med eller utan vapen, träning på det i ca 2 timmar.
Efter en paus på ca 10 min så var det dax för att lära sig hur man oskadligör någon fiende med händer, tryckpunkter och med kniv, hur man oskadligör på några sekunder och hur man undviker ljud från fienden.
Man kände hur tankarna började cirkulera inom sig.
Helt plötsligt ville befälen se hur man slogs, de delade in oss två och två och sa att nu ska ni slåss, man förstod inte först hur man skule kunna slå sin kamrat, men de skrek och berömde ju hårdare någon slog så det löste sig själv, den kvällen satt många med fläskläppar och svullna blå/gula ansikten, men för befälen var det ingenting "det som inte dödar det stärker" Så efter middagen kom det fram en massa öl och vin, sen skulle det sjungas....
Den natten gick man och la sig med ömt och svullet ansikte, lätt berusad och bara sjönk in en vad man trodde trygg sömn i sin sovsäck på en tältsäng i Franska pyreneerna...
Undrande vad morgondagen har i sitt sköte.
