livsvandraren

Efter ca 2 timmar vimlade det av folk från de flesta organ inom UN...
Viss förvirring rådde och inte många hade någonsin skådat dess like.

Det sattes upp tält överallt och hela området spärrades av!
Vi fick besked om att lämna området omedelbart !

Alla satt som tysta och man hade tankarna på annat håll,
trots de tankar som iaf jag hade inom mig och den kväljande känslan
så var man tvungen att fortfarande vara skärpt i sinnet, för man
visste inte vad som lurade bakom nästa väg krön!

Man kände ett hat och en aggresivitet inom sig! Ville på
något sätt hämnas det man sett!
Fast man inte kände de som hade "mördats" eller de som
i detta fall var "fienden"!

Jag kommer ihåg att jag snabbt funderade på Varför detta händer?
Vad är andledningen till att människor och folkslag som en gång
varit i samma land nu hatar varandra så till den grad att de mördar
och förstör för varandra!

Svaret har jag än idag inte fått klart för mig varför!

Vi kom tillbaka till den bas som var upprättad för oss , och vi fick
en snabb genomgång av dagsläget och vad som väntade om
2 dagar! Ingen sa ett knyst om det som vi upplevt och det fanns ingen
hjälp att få eller typ någon att tala med på proffisonel basis!

Det var bara att bita ihop och gå vidare! Vi fick besked om att dagen efter
skulle vi få vara inne på basen för inre tjänst och vård av persedlar och
utrustning! Fick även reda på att en Colonel från Frankrike skulle komma
med flyg för ett kort besök! Precis som om man brydde sig!

Jag såg fram emot en dusch och det väntade vinet...
Kände hur den jäkla ångesten körde formel ett i min kropp!
Men att få duscha varmt och att få raka sig och skrubba kroppen
kändes på något sätt härligt!

Efter maten och samlades vi i den provisoriska Foyern (baren)
Jag beställde fram vin och en riccard och svepte bägge efter varandra
kände den sköna varma känslan i magen!

Fick en känsla av att ringa hem till min mamma , kände en stor saknad
efter både henne och min pappa!
Men telefon kunde man ju se sig i månen efter i detta helvete där all
infra struktur var som bortblåst!

Det togs in mer dricka och man kände hur det "obehagliga " dämpades
och att man så smått orkade att inte känna.

Snart var det dax att gå och krypa till kojs , man hade ju en massa som skulle
göras dagen efter! Jag tog med mig en två liters plastflaska med denna goda
sköna röda medecin med mig till min säng!

Gjorde kväll och drog i mig ca en liter innan jag sakta slöt ögonen och
kände hur min kropp sakta omslöts av en falsk trygghet!

Morgonen efter vaknade jag tidigt med den nu vanliga känslan , tryck i huvudet
en kvalmig känsla inom mig och hur ångesten svagt stack inom mig!

Fick bara imig kaffe till frukost och återgick till persedel vården! Vid  elva tiden
kom beskedet att le colonel var på ingång med sitt följe , så vi skulle stå
uppställda då hans helikopter skulle landa!

Vi hörde de komma i fjärran och aktiviteten ökade med en organiserad fart!
De landade inom 30 minuter och vi stod som vanligt uppställda på
helt raka led med legionens precission!

De steg ut och gick fram till ett provisoriskt gjort podium och han stod länge
tyst och granskade oss med en iskall stel blick utan någonsomhelst
känsla i ögonen!

Han började tala till oss...Han sa att Frankrike var stolta över det jobb vi
utförde för världens befolkning och för de som var orättvist behandlade!

Efter ett tal på ca 2o minuter där man för länge sedan slutat lyssna så
började han gå fram och ge de där framme ngt och på legionens maner
slå till dem i bröstet!

När han kom till den raden där jag stod såg jag att det var en medalj
som han delade ut! Han satte fast medaljen medan man själv tittade med
fastlåst blick och lyssnade på hans korta fras till varje man"Ce Bon"
och ett slag i bröstet! Man svarade "Oui mon Colonel"

Han var hos oss ca två timmar sen drog de iväg igen! Så mycket var man värd
Ett tal, ett färgat bant med ngn oäkta metall! Skulle man känna sig stolt?

Visst hade man själv valt detta livet , men man tyckte att "lite mer " kunde man
tycka att man kunde få!
Denna käsla var ju för mig ett bevis på att jag var inte totalt hjärn tvättad!
Tex vit ryssarna var jublande glada för sitt skrot!
Själv kände jag bara osmak och insåg att krig kan man inte belöna!



(Det är medaljen till höger man fick!)

För mej skulle det vara nog att få komma tillbaka till verkligheten med
Vanligt jobb och att få betala räkningar osv!

I detta livet existerade inte något sådant alls, man tappade greppet om vad som
verklighet på något sätt!

Man insåg att man är egentligen ingentin värd, man var bara en maskin i
någon annans värld! Ett redskap! Man fick löfte om allt möjligt! Men de löftena
låg ju långt fram! (Detta var ett sätt som jag själv långt efter hade problem med)

Nu var man ju här och hade flera år kvar! Man kände ett hat inom sig mot
de som skapade detta helvete , men tankarna slog mig ofta?
Vem har rätt och vem har fel? Än i dag vet jag inte!

Inom mig kände jag bara att "kan något bli värre?" Ack vad jag bedrog mig...