livsvandraren

De närmsta dagarna bestod nästan bara av bevakning och mer rutin uppdrag i och strax utanför basen, Det gav mycket tid för eftertanke och oerhört mycket tillfälle att berusa sina sinnen för att glömma allt man sett och varit med om.

Efter fem dagar i rätt bedövat tillstånd i både kropp och själ kom beskedet om att vi skulle bege oss inåt landet då det kommit fram uppgifter om massgravar och regelrätt utrensning av hela folkgrupper.

Man kände en avsky mot dessa människor som bråkar och dödar för något som de år tidigare haft gemensamt...En avsky mot att man själv valt att deltaga i denna misär och förödelse...

Vi fick på kvällen reda på att uppgifterna stämde och att folk blev regelrätt avrättade av den stridande millisen från landet längre in.

Vi begav oss av i koloner tidigt nästa morgon och det var inte många av oss som sa något....Alla satt tysta ,visst var det några som småpratade, men det var mest vanligt prat...Alla kände nog samma känsla( en undran om vad man egentligen gjorde där).

Vi var på väg in i den värsta skiten ,något som jag aldrig någonsin kunde drömma om att det verkligen existerade.

När vi hade åkt i ca 3 timmar längs slingriga vägar,vägar kantade av krig och förödelse,hus som var sönderbombade,någons hem som var jämnat med marken...Djur som gick fritt...Människor på flykt med blickar som inte hade några mål utan bara ville bort.

Kolonen tog en paus i en liten by för att vi skulle få sträcka på benen och göra det ena och det andra så hörde vi djudet av granater som briserade långt bort , dit vi var på väg.

Vi lastades på igen och resan utan slut fortsatte.Besked kom att vi skulle få understöd av flyget , de skulle rensa innan vi kom fram.

Resan fortsatte och ju närmre vi kom dessto mer kände man att ångesten och rädslan blandad med ilska och adrenalin började pumpa genom kroppen...Jag ville bara hoppa av och sätta mig i skogen dricka mig redlös och bara försvinna in i en annan värld,men jag var i verkligheten nu, jag var i det verkliga helvetet.

Vi stannade vår kolon på en höjd ovanför en större by...Vi såg att det rök från flera av husen och att det rörde sig i byn det verkade inte längre vara någon större aktivitet där nere,förövarna var borta.

Sakte spred vi ut oss i många mindre grupper och närmade oss byn från flera håll... När vi närmade oss i formationer så mötte vi civila folkskaror som lämnade sin by med sina barn i famnen,gråtande och skrikande...Vi dirigerade dem mot kullen där våra tyngre fordon och våra sjukvårdare befann sig.

Man var totalt på helspänn när vi gick in i byn,vapnen var osäkrade och handen kramade om den egentliga enda kompis man hade.

Hjärnan var på helspänn och det jag såg var nog det värsta jag någonsin sett.... Det låg folk i högar som var massakerade,de var skjutna mest män men även kvinnor....Man bara suckade...Det kom folk från röda korset strax efter oss som skulle ta tag i de döda så fort vi säkrat byn.... Inne byn brann det friskt i många hus och man kände stanken av död...stanken av lik...Jag kände att jag inte kände något utan att jag bara ville därifrån och bara umgås med min kompis vinet...

Inne i byn mitt på torget såg jag och en vitryss (som jag hade som partner) att det rörde sig under en presening och vi stannade upp och tittade på varandra,de andra var på väg in i en byggnad för att se så att det inte var kvar några fiender som kunde göra mer skada..

Ryssen ropade på "slaviska" att det som fanns under preseningen skulle komma fram och att vi kommer skjuta....Han satte sig på huk lyfte sitt vapen och siktade...jag smög mig fram understöd av min partner...

Det som var under preseningen var stilla och jag tittade på ryssen och tecknade att jag drar i den samtidigt som han är beredd på att skjuta,När jag tar tag i preseningen så ser jag en liten hand som sticker ut och jag tecknar till ryssen att avakta.

Jag lyfter på den och möts av fyra rädda tårfyllda ögon på två enormt smutsiga ansikten...Det var två totalt förskrämmda förtvivlade små flickor på kanske sex till åtta år som hade gömt sig...

Jag kände hur rädslan och ångesten snabbt for genom min kropp, tårarna rann ner för min kind,jag kände ilska för att jag hade ju kunnat skjuta dem.Jag var rädd och arg samtidigt.
De två flickorna bara skakade och grät.

Vi tog upp dem och de andra kom emot oss och höll utkik så att vi kunde bära dem ut ur byn mot de väntande sjukvårdarna...Ingen a flickorna sa något ,men jag glömmer aldrig hur hon som jag bar kramade min hals med en arm och höll hårt i min sele så att jag inte skulle tappa henne...
Vi lämnade över dem till sjukvårdarna som tog över och gav dem filtar och dryck och satte dem med andra vuxna i en lastbil ,och för oss var det bara att återvända till byn...
Jag vände mig om och såg henne jag burit vinka åt mig från flaket..
.
Det var det sista jag såg av flickan ,men jag kände att jag hjälpt henne en bit på vägen.
Vi drack vatten för att återigen bege oss mot byn för att fortsätta.

Fotrsätta längre in  i detta helvete....